skip to Main Content
Årskrönika 2017 – Ett Arbetsmarknadspolitiskt Potpurri

Årskrönika 2017 – ett arbetsmarknadspolitiskt potpurri

Året lider mot sitt slut, så det är dags för vår traditionella Årskrönika. I år kör vi rakt på sak och utan krusiduller. Några av de viktigaste händelserna inom arbetsmarknadspolitiken betas av, med kommentarer och en och annan blick mot framtiden.

Det kommer att handla om extratjänster och fas 3-avveckling, etableringsuppdraget och etableringsanställningar, samt vem som sitter med den starkaste arbetsmarknadspolitiken inför valrörelsen 2018.

Årskrönikan 2016 avslutades med Leonard Cohens “The Future”, där han sjunger “I have seen the future, brother: it is murder”. Tyvärr en spådom som visade sig bli alltför sann, sett till vad som hänt i Sverige under året som gått. För säkerhets skull görs denna gång inga förutsägelser utanför arbetsmarknadspolitikens relativt fredliga domäner.

I bortre ändan av krönikan får Blåelds verksamhetschef Lasse Reuterberg komma till tals, med tankar från året som gått om en god arbetsmarknadspolitik för de svagaste. Något som tyvärr knappast lär bli verklighet framöver. Hårda tider stundar och Sverige är långt ifrån en humanitär stormakt inom sina egna gränser.

Extratjänsterna har lyft till slut

Det tog sin rundliga tid, men extratjänsterna har sedan några månader börjat lyfta mot höjderna. Deras numerär har mer än fördubblats sedan halvårsskiftet.

Extratjänsterna var till att börja med en skäligen mager historia. Men steg för steg har de utvidgats, åt alla håll och kanter. Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johanssons (S) enträgna arbete har resulterat i ett vinnande recept.

Dock: det finns än så länge bara drygt 10.000 extratjänster och de går inte enbart till tidigare fas 3-deltagare. Även nyanlända har rätt till extratjänster, om någon vill anställa dem.

Tanken med extratjänsterna, som de en gång lanserades av Ylva Johansson, var att de skulle vara den främsta ersättningsåtgärden för fas 3. Fas 3 hade som mest 39.000 deltagare. Det är långt kvar tills så många har fått en extratjänst.

Fas 3-avvecklingens förlorare

Fas 3-avvecklingen är snart avslutad. Sista januari 2018 stängs aktiviteten ned helt och hållet. Med nuvarande avvecklingstakt kommer det då att återstå ett par tusen deltagare att hitta nya och utvecklande aktiviteter till. Det kommer troligen inte att gå så bra.

Mer än hälften av de som lämnat fas 3 under avvecklingen har återplacerats i Jobb- och utvecklingsgarantin. I stället för att få ta del av de aktiva arbetsmarknadsinsatser som Ylva Johansson utlovade i valrörelsen 2014, sitter de nu internplacerade hos Arbetsförmedlingen; “sysselsatta” med kartläggning, vägledning, matchning och uppföljning.

Dessutom förekommer stöd och matchning hos kompletterande aktör – vilka jobb ska de minst kvalificerade och minst efterfrågade matchas mot, kan man förstås undra – samt själsdödande jobbsökaraktiviteter med coachning.

Dessa långvarigt arbetslösa har således placerats i motsvarande typ av “aktiviteter” (läs: passiviteter) som de suttit fast med i Jobb- och utvecklingsgarantin under flera år tidigare, utan att det lett till arbete för dem.

Detta är den mörka baksidan av Ylva Johanssons politik för de allra svagaste bland de arbetslösa.

Det finns en betydelsefull skillnad mellan en bra sysselsättningsplats och de insatser som Arbetsförmedlingen nu erbjuder flertalet av dem som tidigare med automatik skulle hamnat i fas 3. Sådana insatser som nämnts ovan (kartläggning, vägledning, matchning och uppföljning, coachning) ger inte några meriter, utvecklar inte kompetens och förbättrar eller bibehåller inte arbetsförmågan hos den arbetslöse.

Kort sagt, den långvarigt arbetslöse blir under dessa omständigheter sämre meriterad, mindre arbetsduglig och allt mindre attraktiv på arbetsmarknaden allt eftersom tiden går. Inom ramen för sysselsättningsfasen gick det, för en ambitiös person, att vända den trenden genom att lära nytt och arbeta med de uppgifter som bjöds. Det var rätt många som tog vara på de möjligheterna.

Etableringsuppdraget – kraven på de nyanlända ökar

Arbetsförmedlingens insatser för att få nyanlända asylinvandrare i arbete eller utbildning, det så kallade etableringsuppdraget, har gett dåliga resultat år efter år. Så också under 2017.

I akt och mening att råda bot på detta förhållande, fattade regeringen ett par beslut under våren och sommaren. Dessa beslut var förankrade också hos allianspartierna.

Ett av besluten rörde utbildningsplikt för nyanlända. Det andra var att samma krav ska gälla för nyanlända som för övriga arbetssökande.

Ett viktigt syfte med förändringarna är att förmå de personer som ingår i etableringsuppdraget att göra sig mer anställningsbara.

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson pratade i sitt jultal om vikten av att kunna svenska, samtidigt som Ylva Johansson på sitt håll drog en lans för svenska värderingar. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson säger knappast emot, i något av fallen.

Ambitionerna att reda ut en trasslig och svår situation i arbetsmarknadens utkanter finns där, både inom regeringen och hos de två största oppositionspartierna. Om de aviserade skärpningarna av kraven kommer att vara effektiva, lär visa sig på lite sikt.

Etableringsanställningar kan bli verklighet

När det gäller de nyanlända och arbetsmarknaden, har året som gått dominerats av debatten om så kallade “enkla jobb”. Lagom till julmånaden förefaller det som om det ska bli verkstad på riktigt kring ämnet. Även om vi lär få vänta drygt ett år, till årsskiftet 2018/19, innan den nya jobbformen finns på plats.

Tre centrala parter – fack, arbetsgivarorganisationer och regeringen – ställer sig bakom det ursprungliga förslag från Teknikföretagen och LO som går under namnet “etableringsanställningar” (men bli inte förvånade om ni stöter på beteckningen “etableringsjobb” i sammanhanget).

Seriösa förhandlingar har inletts och arbetsgrupper har utformats inom olika områden för att föra saken vidare. Flera av allianspartierna sätter sig visserligen på tvären, men Ylva Johansson ska bjuda in alla riksdagens partier till en referensgrupp. De oppositionspartier som deltar i den gruppen ska kunna följa och även i viss mån påverka arbetet kring etableringsanställningarna.

För den som vill ha ett säkert spel, är rådet att satsa på att etableringsanställningarna blir av. I vart fall om Socialdemokraterna sitter kvar vid makten efter riksdagsvalet i september 2018.

Arbetsmarknadspolitiken går i Socialdemokraternas favör

Riksdagsvalet 2018, ja. Slaget om arbetsmarknadspolitiken förefaller redan vunnet, för sittande regering. Ylva Johansson har kunnat räkna in tre viktiga framgångar det senaste året.

Extratjänsterna, förstås, som äntligen fått luft under vingarna. Att det inte finns någon bra politik för de allra svagaste på arbetsmarknaden – de som förlorade på avvecklingen av fas 3 – spelar mindre roll. Alliansen har nämligen heller ingenting konstruktivt att erbjuda den gruppen.

För etableringsuppdraget har två viktiga beslut fattats, om utbildningsplikt och om att samma krav ska gälla för nyanlända som för övriga arbetssökande. Där har Ylva Johansson dessutom allianspartierna med på vagnen; dessa kan svårligen gå i opposition mot sin egen politik i valrörelsen.

Den centrala frågan om de “enkla jobben” ser regeringen ut att kunna lösa i samförstånd med arbetsmarknadens parter. Med etableringsanställningarna på väg i hamn är den arbetsmarknadspolitiska treenigheten fullbordad. Får Ylva Johansson dessutom något oppositionsparti ombord, är saken klar.

Mot det ovanstående har allianspartierna inte mycket att visa upp i valrörelsen. Ta det största oppositionspartiet i riksdagen, Moderaterna, som exempel. De har en egen variant av “enkla jobb” som kallas “inträdesjobb”, med lägre ingångslön och slopad arbetsgivaravgift under tre år. Övriga allianspartier stöttar, men förslaget ska helst förankras hos fack och arbetsgivarorganisationer. Och varför skulle dessa nu förkasta etableringsanställningarna?

I övrigt är Moderaternas arbetsmarknadspolitik mest repressiv: sänkta bidragstak, kortare a-kasseperiod, tvåårsgräns för aktivitetsstöd och i kommunerna krav på arbetsmarknadspolitisk aktivitet för att vara berättigad till försörjningsstöd.

Det populäraste förslaget hos de arbetslösa torde vara det om att lägga ned Arbetsförmedlingen. Å andra sidan finns det ett talesätt, som börjar: “Hellre den djävul man känner, än … “. En hastig och illa genomtänkt reformation kan faktiskt resultera i något sämre och värre än den nuvarande Arbetsförmedlingen. Även om det för många kanske kan vara svårt att tro.

Lasse Reuterberg har ordet

Lasse Reuterberg, Blåelds verksamhetschef och primus motor, är väl förtjänt att få de sista orden om politiken för de svagaste på arbetsmarknaden, i den här krönikan.

Lasse drog igång Blåeld och fas 3-verksamheten där redan hösten 2010. När organisationen var som störst omfattade den drygt 200 deltagare, med ett dussintal olika verksamheter och sysselsättningsgrupper.

I och med avvecklingen av fas 3 har Lasse Reuterberg tvingats lägga ned delar av verksamheten, steg för steg. Men trots att fas 3 snart är helt borta, lever Blåeld fortfarande. Nu och framöver kommer det att handla om att erbjuda arbetsträning och platser inom etableringsuppdraget.

Lasse Reuterberg har under de här åren skaffat sig omfattande kunskaper och erfarenheter om vad som fungerar – och inte fungerar – för att stötta och hjälpa långvarigt arbetslösa på bästa sätt. Under våren 2017 publicerade Blåelds nyhetssida tre inlägg, där Lasse delade med sig av sina tankar. Vi avslutar årskrönikan med några citat ur respektive text, samt länkar till dem.

Aktivitet bör gå före individuell passivitet

Arbetsförmedlingens inriktning mot att göra individuella bedömningar för de långvarigt arbetslösa, innan de anvisas lämplig insats, har visat sig vara ett feltänk. Processen med att få de arbetslösa i aktivitet går i stå och många blir bara sittande hos Arbetsförmedlingen, medan tiden i arbetslöshet växer sig allt längre.

I ett inlägg på Blåelds nyhetssidor hävdade Lasse Reuterberg att det viktiga för den passiviserade arbetslöse inte i första hand är vad man gör, utan att man kommer igång med att göra något:

Det viktigaste är inte VAD man gör utan ATT man gör något

Vi menar att de flesta mår bättre av och blir bättre rustade för ett arbete om man får en plats för arbetsträning hos en anordnare som har kunskap och erfarenhet av just denna grupp av arbetssökande.

Blåeld: Men hallå… arbetsträna? Jag ska ju bli en “känd designer”

Om matchning av arbetslösa mot arbetsmarknaden

I samband med de krav om nedläggning av Arbetsförmedlingen som allianspartierna kom med i början av året, redovisade Lasse Reuterberg sina tankar i ämnet. Han betonade behovet av stöd till de organisationer som vill erbjuda arbete och sysselsättning åt de allra svagaste på arbetsmarknaden:

Till sist finns där gruppen långtidsarbetslösa, med betoning på långtid, som står mycket långt från arbetsmarknaden. De kanske aldrig kan få ett arbete på den öppna arbetsmarknaden, trots generösa bidrag till arbetsgivaren.

En stor del av de tänkbara arbetena för den svagaste gruppen skulle kunna finnas inom den sociala sektorn. Därför gäller det också för ansvariga politiker och Arbetsförmedlingen att hjälpa sociala företag att överleva och växa, genom rätt stöd och anvisningar inom arbetsmarknadspolitiken.

Blåeld: Arbetslösa behöver matchas på rätt sätt mot arbetsmarknaden

Tankar i en mörk tid

Lasse Reuterberg hoppades i det längsta att arbetsträning skulle bli en ersättning för den nedlagda sysselsättningsfasen, för att kunna hålla i gång verksamheterna på Blåeld. Framåt sommaren 2017 hade han dock börjat tvivla. Det var inte så att det saknades långvarigt arbetslösa som behövde arbetsträning, men de lokala arbetsförmedlingarna var mycket saktfärdiga med att anvisa deltagare till Blåeld (och till sociala företag i stort).

I en intervju för Blåelds nyhetssida utvecklade Lasse sina farhågor inför en nära framtid, då det saknas organisationer som kan och vill ställa upp för dessa de mest utsatta bland de arbetslösa:

Kombinationen av hastig avveckling av fas 3 och alldeles för få anvisningar till arbetsträning håller på att knäcka väsentliga delar av den sociala ekonomin.

De uteblivna anvisningarna innebär att det uppdämda behovet av arbetsträning kommer att bli allt större. Utslagningen av sociala företag medför samtidigt att antalet goda platser för arbetsträning blir allt färre.

De som i slutändan drabbas hårdast är de enskilda individerna bland de långvarigt arbetslösa.

Blåeld: Mörka moln över Blåelds himmel

Tack för oss

Blåelds nyhetssida stänger ned vid nyåret. Det som publicerats kommer att ligga kvar som ett nyhetsarkiv, med nära 550 inlägg om arbetsmarknadspolitiken från sommaren 2011 till årsskiftet 2017/18.

Jag och redaktionschefen Jan Lundvik har nått slutet av resan med Blåeld och tackar för oss. Vi vandrar nu vidare, mot nya öden. Äventyret fortsätter.

End of the Line

Traveling Wilburys:

Even if you’re old and grey
You still got something to say

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Back To Top
Close search
Sök