skip to Main Content
Extratjänster – Ylva Johansson Har Kokat Soppa På En Spik

Extratjänster – Ylva Johansson har kokat soppa på en spik

Sverige har en arbetsmarknadsminister som heter Ylva Johansson. (Hon är något krångligt som heter etableringsminister också, men det är så knepigt att begripa sig på så det får vi lägga åt sidan i den här sagan. Annars blir sagan svår och ond. Det här är en snäll saga. I vart fall är det tänkt så.)

Ylva är en duktig arbetsmarknadsminister, i alla fall om man frågar henne själv. Och i vart fall mycket bättre än de som var precis före henne. Ylva är dessutom snäll mot de som har det svårt bland de arbetslösa. Det var inte de som var ministrar före henne. Säger Ylva.

De som var före henne hade kokat ihop en förskräcklig soppa åt de allra svagaste bland de arbetslösa, tyckte Ylva. Den var rent faslig, ska ni tro.

Men nu hade Ylva fått chansen att bestämma i köket, så nu skulle det bli andra bullar av! Fast inte bullar på riktigt förstås, utan en annan soppa. Inte vilken soppa som helst heller, utan en soppa kokad på spik.

Det var alla fakirers älsklingsrätt, hade Ylva hört någonstans. Och fakirer ser ju så magra och svultna ut, precis som de stackars arbetslösa som tvingats äta av den förra regeringens fasliga soppa så länge. Men nu skulle de få äta sig riktigt feta, för Ylva tänkte inte bara lägga i en spik, utan fyra.

Soppa, ditt namn skall vara Extratjänst!

Soppan skulle heta Extratjänster, och de fyra spikar som Ylva kastade i från början var dels 75 procents anställning, dels yrkesområdena hälso- och sjukvård, skolan samt funktionshindersomsorgen.

Ylva kokade och kokade och hon rörde och rörde i soppan med de fyra spikarna. Så kom den dag då hon tyckte konsistensen, doften och smaken var den rätta. Det var dags att servera. Almanackan visade 2 november 2015, dagen efter Allhelgonahelgen. Den helg då många människor går till kyrkogården, tänder ljus och sänder en stilla tanke till sina döda anförvanter och vänner.

Det var kanske något symboliskt med tidpunkten, för Ylvas soppa visade sig vara rätt så dödfödd. Det var nästan ingen som ville ha.

Klara kyrkas soppkök på Sergels torg hade en mycket längre kö. Katolska kyrkan hade större trängsel runt sitt lilla fikabord, med den vackra Madonnabilden, uppe på Malmskillnadsgatan där de serverade kaffe och smörgås till de arbetande kvinnorna sena lördagskvällar.

Det var nästan så att Ylva kunde ha blivit en gnutta avundsjuk. Om hon nu inte hade varit en så fin människa, förstås. Fast hon kunde inte låta bli att undra över vad det var för dragningskraft som kyrkan hade, och inte hon.

Det behövdes någonting mer

Det gick en månad, det gick två, det gick tre. Till slut hade det gått nästan ett år och blivit september 2016, men fortfarande var det väldigt få som velat äta av Ylvas soppa. Hon började så smått förstå att det nog inte räckte med en handfull spik och några liter vatten, hur hon än kokade och rörde i grytan, om och om igen. Det krävdes någonting mera.

Så Ylva började lägga i nya ingredienser. Hon tänkte inte ge sig förrän många, många hade ätit av hennes soppa. Så det så.

För att inte vara blyg när hon väl hade bestämt sig, fläskade hon i med en ordentlig köttbit. Extratjänsterna, som tidigare varit på 75 procent av heltid (så tokigt!), fick nu bli på 100 procent. Samtidigt passade fackförbundet Kommunal på att kasta i lite äldreomsorg i grytan åt Ylva. Där skulle extratjänsterna också få breda ut sig framöver.

Den ingrediensen hade Ylva egentligen velat ha med från början, men Kommunal hade surat och spjärnat emot i ett helt år, så där som bara ett svenskt fack för offentligt anställda kan göra: “Vill inte! Dumma Ylva!”

Mörkt på jorden, men hopp för framtiden?

Nu hade det hunnit bli december 2016, mörkret tätnade på jorden, men det gällde ändå att försöka se ljust på framtiden. Kanske låg framgången och väntade runt hörnet?

Det gick ett par månader till, årsskiftet passerades och vintern började övergå i vår, men trafiken till soppgrytan var alltjämt klen. Ylva var besviken, men försökte se nyktert på saken. Kanske är det så, tänkte hon, att intresset är svagt därför att soppan fortfarande är för svag.

Så under ett par hektiska vårmånader 2017 pytsade Ylva i rejält med både gott och näringsrikt i grytan. Det stänkte och det skummade. Först kom privata företag i välfärden, hand i hand med fler arbetsuppgifter som skulle vara tillåtna inom extratjänsterna.

På det fick Ylva en nästan religiös uppenbarelse (det kanske var kyrkornas framgångar med sina soppkök och kaffeserveringar som inspirerade henne) och hon tänkte att alla goda ting är tre. Plask, plums, pladask, så regnade det ned tre nya ingredienser i soppan: kulturell, idrottslig och social verksamhet öppnades upp för extratjänster.

Nu j-r, tänkte Ylva och svor i mjugg, nu ska det väl ändå bita! Annars är det ju själva f-n också! (Det religiösa flagnade en smula i stunden, men det må vara förlåtet en pressad arbetsmarknadsminister.)

Soppan var nu mustig så det räckte och den goda doften spred sig vida omkring. Ända in i maj månad 2017 hade de tilltänkta matgästerna varit sparsmakade, men under sommaren svängde det. Aptiten växte hos kreti och pleti; Ylva hade stoppat i så många godsaker att folk började tycka att det smakade riktigt bra.

Dagens mer framgångsrika recept

Så här ser Ylvas soppa ut med de nuvarande ingredienserna – betydligt fler och smakrikare än de ursprungliga små futtiga spikarna:

Anställningar kan i dagsläget göras inom en rad olika områden bland annat inom sjukvården, skolan, äldrevården, barnomsorgen, funktionshindersomsorgen samt hos myndighet. Regeringen har också beslutat att öppna upp möjligheten att anställa personal inom ramen för extratjänster vid kulturell verksamhet, ideella idrottsföreningar samt trossamfund och ideella föreningar för arbete med social hjälpverksamhet eller omsorg om barn och ungdomar.

Det har kommit fler och ätit av Ylvas soppa det senaste halvåret, än vad det gjorde totalt under ett och halvt år tidigare. Nu är Ylva riktigt glad och skiner som en sol, mitt i det vintermörker som hastigt lägrar sig över oss andra.

Till nästa år har Ylvas bästis Magdalena (som kallar sig finansminister) lovat att lägga en rejäl bit valfläsk i soppan. Då blir det ännu mer att bita i.

Om sagan får ett lyckligt slut kommer vi aldrig att få veta, för sagan om de långvarigt arbetslösa har inget slut. För de flesta av dem blir det nog inte några riktiga jobb; en del får kanske något som nästan ser ut som ett sådant. I vart fall om man lägger huvudet på sned och kisar lite grann med ögonen.

Förresten: sagan om de riktiga jobben för de allra mest arbetslösa – den sagan är det väl egentligen ingen som någonsin trott på?

Från saga till verklighet

Det var sagan om extratjänsterna. Nu några rader om verkligheten.

Två år efter det att extratjänsterna sjösattes, i oktober 2017, hade 7.625 personer ett sådant arbete, för arbetsgivarna fullt subventionerat (Arbetsförmedlingens månadsstatistik).

Detta kan jämföras med siffrorna för plusjobben från 2006, som var betydligt bättre. Det igångsattes 19.700 plusjobb på 10 månader, januari – oktober 2006 (se sidan 8 i IFAU:s rapport Uppföljning av plusjobb).

Det kan också jämföras med hur många som gick vidare till arbete från fas 3 under 2015, det sista året innan avvecklingen påbörjades. De flesta av dessa arbeten var subventionerade, men inte till 100 procent så som extratjänsterna är. Många av jobben var nystartsjobb, där subventionsgraden är betydligt lägre.

13.225 personer hade arbete 90 dagar efter det att de lämnat fas 3 år 2015. Det motsvarade drygt en tredjedel av deltagarna under året. (Uppgiften är hämtad ur Arbetsförmedlingens Återrapportering 2016, Arbetsmarknadspolitiska program, Årsrapport 2015: sidan 68, tabell 43 – se översta raden i tabellen.)

Det var nästan dubbelt så många personer som kom i arbete via deltagande i fas 3 under ett år, 2015, jämfört med hur många som hade extratjänster efter två år, i oktober 2017.

Ren och rå verklighet

Under avvecklingen av fas 3 har Arbetsförmedlingen ägnat sig åt ofoget att i förtid lyfta bort människor från väl fungerande sysselsättningsplatser och återplacera dem i Jobb- och utvecklingsgarantin. Det rör sig om ett stort antal deltagare – mer än hälften av de som lämnat fas 3 under avvecklingen hör till denna kategori.

I stället för att få ta del av de aktiva arbetsmarknadsinsatser som Ylva Johansson utlovat, sitter de nu internplacerade hos Arbetsförmedlingen; “sysselsatta” med kartläggning, vägledning, matchning och uppföljning.

Dessutom förekommer stöd och matchning hos kompletterande aktör – vilka jobb ska de minst kvalificerade och minst efterfrågade matchas mot, kan man förstås undra – samt själsdödande jobbsökaraktiviteter med coachning. (Uppgifterna hämtade ur budgetpropositionen för 2018, utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv, sid 24 högra spalten, om “Insatser för långtidsarbetslösa”.)

Dessa långvarigt arbetslösa har således placerats i motsvarande typ av “aktiviteter” (läs: passiviteter) som de suttit fast med i Jobb- och utvecklingsgarantin under flera år tidigare, utan att det lett till arbete för dem.

Detta är den mörka baksidan av Ylva Johanssons arbetsmarknadspolitik för de allra svagaste bland de arbetslösa. Det är ingen saga för barn, utan ren och rå verklighet.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Back To Top
Close search
Sök