skip to Main Content
Från Kulturarv Till Identitetspolitik – Kulturpolitik Som Maktens Redskap

Från kulturarv till identitetspolitik – kulturpolitik som maktens redskap

Vi står inför Allhelgonahelgen. En tillbakablickandets tid, i vart fall för oss lite äldre medborgare. Då passar det bra att låta veckans omvärldsbevakning göra detsamma – blicka tillbaka.

Vi lämnar för en stund arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik, nyanlända och långvarigt beklämda, för att i stället ägna oss åt kulturarv och kulturpolitik.

Axess Magasin har kommit ut med ett temanummer om kulturarvet, med den dystra rubriken Kampen mot kulturarvet. Som förstås av rubriken hittar vi där en uppsättning bekymrade texter. Bland dem några som ser kulturarvets historiska mening och sammanhang dränkas i ett postmodernt och identitetspolitiskt moras.

I ett medialt tillbakablickande länkar vi i nästa steg till ett par texter med några år på nacken. Den ena noterar det borgerliga ointresset för kulturpolitik; den andra uppmärksammar Miljöpartiets hejdlösa entusiasm för en dogmatisk och instrumentell kulturpolitik.

Sådana attityder får följder, som kan sträcka sig ända tillbaka till vikingatiden. Ett exempel på hur ett mer än tusenårigt förflutet förvrängs, för att göra tjänst åt nutidens av etablissemanget påbjudna idé- och åsiktsströmningar.

I ett försök att avvärja något av dumheterna, kallar bevakningens kulturarvsredaktör ur det förgångna fram en äkta viking: Martin Ljung.

Höstregnen faller, löven med dem och dagarna blir allt kortare. I helgen tänder vi ljus.

Kunskap? Nej, tack!

Kulturvård och kulturinstitutioner nedmonteras och politiseras. Kunskapsföraktet och drömmen om den alltigenom goda människan gör oss kulturellt urarva, skriver Dan Korn, författare och kulturhistoriker, i Axess temanummer om hanteringen av det svenska kulturarvet:

Det fanns en tid då kunskap eftersöktes. Då var det lika självklart att en arkeolog eller historiker valdes till chefspositioner på museer och på Riksantikvarieämbetet som det var att en polis anställdes som rikspolischef. Men nu är den tiden längesen förbi.

Experten som kunde sitt ämne, men som inte alltid lyckades förmedla sin kunskap till allmänheten har ersatts av aktivister som “brinner” för saker som normkritik och genusfrågor och ägnar institutionens kärnuppgift ett förstrött intresse. Det är den naturliga följden av att postmoderna fluffteorier ingår i akademiska grundkurser och är oundvikliga för alla studier inom humaniora idag.

Politiseringen av kulturinstitutioner, utbytet av kunnig kompetent personal mot rena förvaltningsmänniskor utan känsla för kulturarvet, stängandet och sammanslåendet av museer, den sammankrympande historieundervisningen, nedsmältningen av arkeologiska föremål, listan kan göras lång över hur kulturarvet behandlas med okunnig nonchalans, hur vi gör oss kulturellt urarva.

Axess: Frankensteins mönster

Kulturarv? Nej, identitetspolitik!

Kulturarvspolitiken har gradvis skiftat perspektiv. Från landskap, minneskultur och gamla byggnader till identitetspolitik, skriver frilansjournalisten Gunilla Kindstrand, i Axess temanummer om hanteringen av det svenska kulturarvet:

Vitterhetsakademien söker sällan medial uppmärksamhet men senaste året har den gång på gång larmat om hur tillfälliga politiska konjunkturer undergräver arbetet på museerna.

– Ett museums uppgift är att problematisera företeelser som identitetspolitik. Inte att hylla dem, säger Birgitta Svensson [sekreterare i Vitterhetsakademien].

– De senaste åren har museivärlden bidragit till en farlig polarisering i Sverige. Alla behöver historia och det finns historia som inte har berättats, men vi har varit lite väl pigga på att hitta underrepresenterade grupper och framställa dem som offer. Vi borde bli bättre på att nyansera och sätta in [i] större sammanhang, [säger Birgitta Johansen, chef på Örebro länsmuseum].

Den myndighet som en gång hade både mandat och kunskap att betrakta just de långa tidsspannen är Riksantikvarieämbetet (instiftat 1630). Verket, som alltså är på väg att bli sektorns supermyndighet, har förlorat delar av sin legitimitet de senaste åren. Jag bläddrar i en medarbetarenkät som kom, anonymt, i ett kuvert på posten. Ett 30-tal personer på en [av] de centrala avdelningarna har tillfrågats om sin arbetssituation. Fler än 25 är öppet oroliga för myndighetens framtid. Genomgående larmas om en förödande kompetensförlust, inte minst vad det gäller kulturminnesvården.

Axess: I ett främmande land

Borgerligt ointresse för kulturpolitik, då som nu

I en krönika på Sveriges Televisions kultursidor våren 2013 kritiserar Lars Anders Johansson, chefredaktör för Timbros webbtidning Smedjan, Alliansregeringen för passivitet inom kulturpolitiken under tiden i regeringsställning:

Det är naturligt att det uppstår meningsskiljaktigheter mellan höger och vänster när man talar om offentlig kulturfinansiering. Den vanliga vänsterståndpunkten är att kulturen tillhör de samhällsområden som det offentliga bör finansiera, helt eller delvis, som ett led i det demokratiska projektet, medan liberaler och konservativa istället tenderar att mena att kulturen tillhör den privata sfären som inte skall underkastas vare sig politikers klåfingrighet eller majoritetens tyranni.

Kulturen mår helt enkelt bättre om den får stå fri från den politiska makten. Dessutom finns det något problematiskt i att makten över kulturen skall vila i samma händer som förfogar över batongerna och gevären i ett samhälle.

Kulturen är ett mäktigt vapen i händerna på den politiska makten. Det är inte för inte som diktaturer alltid lägger stor vikt vid den offentliga kulturpolitiken. En rad av våra stora kulturinstitutioner, bland annat Dramaten och Svenska Akademien, inrättades av Gustav III som ett led i dennes offensiva kulturpolitik efter statskuppen där han införde kungligt envälde. Det förra stora paradigmskiftet inom svensk kulturpolitik på 1930-talet, skedde med en föga smickrande förebild: Hitlers Tyskland. Stora satsningar på offentligt finansierad kultur rymmer så gott som alltid en politisk agenda.

Den rådande kulturpolitiken är i allt väsentligt fortfarande en kvarleva från den stora reformen 1974 – ett av de tydligaste uttrycken för 70-talets vänsterradikalism. Medan övriga samhället rört sig framåt under de senaste 40 åren tycks 70-talet alltjämt leva kvar inom delar av den offentligfinansierade kultursektorn. Att Sverige efter sex år av borgerligt styre [denna text skrevs vårvintern 2013 – redaktörens anmärkning] fortfarande håller fast vid denna kulturpolitiska modell tyder antingen på ointresse eller dåligt självförtroende hos de borgerliga.

Sveriges Television: “Kulturpolitiken en vänsterradikal kvarleva”

Bokrekommendation: Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst

Kulturskymning över Sverige

Hösten 2015 presenterade Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp ett manifest, som bland andra problematiska detaljer visade påtagliga spår av totalitärt tänkande och förespråkade ett historierevisionistiskt förhållande till det svenska kulturarvet.

Manifestet mötte svidande kritik och är numera borttaget från Miljöpartiets webbsidor, vilket i sig kan ses som en form av historierevision. Ett regeringsparti vill inte längre kännas vid ens existensen av ett kulturpolitiskt program, som utformats under tiden i regeringsställning och då partiet dessutom innehar kulturministerposten.

Svenska Dagbladets gästledarskribent Fredrik Johansson var inte nådig i sin klarsynta, omfattande och väl formulerade kritik av dokumentet:

Det är ett uselt program, framtaget i en kombinerad anda av samtidens mest enfaldiga akademiska teorier och en politisk hybris som skulle få en fransk centralbyråkrat att rodna.

Till den storvulna dirigistiska systemsynen på människor, kultur och samhälle läggs de socialistiska föreställningar om ägande och marknader som allt mer kommit att dominera partiets syn på ekonomi.

“En grundläggande omställning av samhället” är alltså nödvändig för att vi ska kunna värdesätta det konst och kultur står för. Läs igen. Begrunda att detta är ett parti som innehar kulturministerposten. Känn marken skaka under fötterna.

Det är inte en radikal uppfattning. Det är fanatism.

Det är lätt att göra sig lustig över tokerier. Men när tokerierna ligger nära den politiska makten blir det en annan fråga. Detta är – låt oss påminna oss om det – ett förslag till ett program för ett regeringsparti. Som dessutom sitter på den portfölj som är aktuell.

Tar vi “Kultur – Det fjärde välfärdsområdet” på allvar är det stram centralistisk paternalism i kofta och näbbstövlar.

Det är de batikauktoritäras manifest.

Svenska Dagbladet: De batikauktoritäras manifest
Hämta rapport: Kulturen – det fjärde välfärdsområdet

Axess: Gröna kulturkommissarier löper amok

Förfalskat kulturarv

Hur uselt och potentiellt riskfyllt Miljöpartiets kulturmanifest (se inslaget ovan) än var och är, har det på senare tid ändå fått ett starkt genomslag inom den svenska museiverksamheten. En aktuell utställning på Enköpings museum, “Viking Couture”, har visat sig innehålla bedrägliga inslag i såväl identitetspolitiskt som postkolonialt syfte.

Ledarsidornas Erik van der Heeg levererar en kritisk skildring av de museala oegentligheterna:

Det här låter ju i högsta grad anmärkningsvärt. Att svear från Mälardalen for vida ikring i österled och bedrev handel med muslimska araber och perser är ju allom bekant. Av de fynd i silvermynt som gjorts i vårt land och som härrör från vikingatiden är ungefär hälften försedda med arabisk inskription och att österländskt siden bytts mot iriska slavar i handel mellan arabiska och uppländska handelsmän finns bland annat beskrivet i fascinerande detalj i den arabiske krönikören Ibn Fadlans betraktelser från 900-talet.

Men [Annika] Larsson vill alltså dra tolkningen lite längre: hon hävdar att vikingatida konsthantverk är “muslimska böner”, samt att kult och gravskick i Mälardalen har influerats av islam.

Problemet var bara att Annika Larsson inte alls hade gjort någon banbrytande arkeologisk upptäckt; hon hade i själva verket högst medvetet producerat ett vetenskapligt bedrägeri i nivå med Piltdownmannen eller Erich von Dänikens teorier om att rymdvarelser har byggt pyramiderna vid Gizeh.

Nyckeln till varför lögner och rena falsifikat kan passera som “forskning” i vårt land kanske återfinns i den ansökan till Riksbankens jubileumsfond, som så välvilligt bejakades och ledde till att utställningen på Enköpings museum kunde genomföras. Så här skriver Annika Larsson i sitt pengaäskande:

“Projektet ifrågasätter, genom dräkten, myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden. Stor del av Skandinaviens vikingatida textilfynd har sitt ursprung i samma områden som dagens flyktingströmmar från Mellanöstern, vilket gör sig tydligt gällande i hos oss ännu levande slöjd- och hantverkstraditioner. Utställningen är viktig för ökad förståelse av komplexa historiska skeenden, och har dessutom hög relevans för integration samt för att motverka främlingsfientliga strömningar.”

Där har vi det! Ingenting på utställningen handlar alltså om vikingatiden, allt handlar istället om ytterligare ett imbecillt knäfall inför den politiska korrekthetens altare, denna gång initierat av personer vid Uppsala universitet.

Ledarsidorna.se: Vikingabedrägeriet i Birka – case closed

Äkta viking

Estradören och akrobaten Martin Ljung, i ett oförfalskat kulturarv från vikingatiden.


Foto i sidhuvud: Riksantikvarieämbetet (CC BY 2.0)

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Back To Top
Sök