skip to Main Content
LO Och Arbetsgivarna Ska Förhandla Om Utbildningsjobben

LO och arbetsgivarna ska förhandla om utbildningsjobben

Veckans omvärldsbevakning riktas, som så ofta nu för tiden, mot försöken att hitta väl fungerande metoder för etablering och integration av nyanlända asylinvandrare på den svenska arbetsmarknaden.

Kommer lösningen på frågan om de så kallade “enkla jobben” att bli en hybrid mellan LO:s förslag om utbildningsjobb och Teknikföretagens om etableringsanställningar? Samtal är nära förestående, parterna emellan. Man verkar nu ha avancerat från idé till snackstadiet. Hur långt steget sedan är till verkstad återstår att se.

Rimaster i Östergötland ligger före i spåret

I Östergötland har verkstadsföretaget Rimaster i Rimforsa, i samarbete med facket och Arbetsförmedlingen, redan skapat en fungerande metod för integration i arbetslivet.

En fingervisning om att det går att få folk i jobb och närmare knutna till det svenska samhället, om aktörer av det rätta virket engageras och viljan är god hos samtliga inblandade. Utan att det måste förhandlas, avtalas och dras i långbänk mellan fack, arbetsgivarorganisationer och regering.

Verksamhetsnära innovationer, beslut och insatser har stora fördelar i det som vi icke-postmodernister envisas med att kalla verkligheten. De involverade vet vad de håller på med och tillsammans med vilka. Kontroll, feedback och lösningar på problem som dyker upp kan hanteras prompt och effektivt. Det finns därmed förutsättningar för goda resultat.

Den svenska språkmodellen

Det ska snart gå att söka pengar till stöd för språkinlärning på arbetsplatsen. Det är dock enbart arbetsmarknadens parter, fack och arbetsgivarorganisationer, som kan söka dessa medel. Företagen som anställer invandrare med bristande språkkunskaper göre sig icke besvär.

Det beror på det kraftigt ökande antalet bidragsbrott, bland annat vad gäller lönesubventioner av olika slag hos en del arbetsgivare. Utvecklingen har skapat en oro för att pengar som utbetalas i stöd skall hamna i kriminellas fickor, istället för att bli till nytta för den arbetslöse som de var avsedda för. Ett effektivt kontrollsystem av arbetsgivare eller anordnare av aktiviteter är uppenbarligen för omfattande och kostsamt att bygga upp och hantera.

Det innebär att anslagen inte riktas till de platser där de gör mest nytta, ute på fältet, utan till platser där användningen lättare kan kontrolleras; det vill säga till andra myndigheter eller till dem nära knutna organisationer och etablerade aktörer.

Därigenom blir de ändamål som stödet används för mer abstrakta och mindre verksamhetsnära. Modeller istället för verklighet. Hur bra blir det i slutändan?

Å andra sidan går denna abstrakta sociala ingenjörskonst helt i linje med de senaste decenniernas migrations- och integrationspolitik. Fokus har i hög grad, under många år, legat på idealiserade och/eller utopiska modeller, i fåfänga förhoppningar om att terrängen snällt skall forma sig därefter.

Är arbetslöshet ett slags betald semester?

Sista inslaget i bevakningen är en rapport från ett seminarium i Timbros regi, som avhandlade frågan om marginaleffekter för den arbetslöse: hur mycket mer får denne i plånboken vid jobb, jämfört med att gå arbetslös på a-kassa?

Om inte annat blottade seminariet några överhetsperspektiv på den arbetslöses tillvaro.

En forskare hade räknat fram att ett arbetslöst vårdbiträde “bara” skulle få 4.000 kronor mer i månaden netto av att gå tillbaka till sitt gamla jobb. Skillnaden framhölls som rätt betydelselös, vad gällde att motivera någon att jobba istället för att vara arbetslös. Slutsatsen formulerades som om det var fritt för individen att välja mellan att gå arbetslös med a-kassa eller att jobba.

Ett par reflektioner från någon med långvarig erfarenhet av arbetslöshet kan vara på sin plats.

Till att börja med är 4.000 kr extra i månaden mycket pengar för den som lever på marginalen, vilket de allra flesta arbetslösa gör.

I exemplet forskaren räknat på hade den arbetslöse en a-kasseersättning på 80 procent av lönen. Men a-kassan trappas ned över tid och efter 14 månader i arbetslöshet är den slut. Då kan individen fortsätta med aktivitetsstöd, som är 65 procent av den inkomst a-kassan beräknats på. Men detta förutsätter att den arbetslöse går in i Jobb- och utvecklingsgarantin och kommer i osminkad kontakt med Arbetsförmedlingens åtgärds- och kontrollmaskineri. Det är ingen odelat positiv erfarenhet – den kan upplevas som både meningslös och förödmjukande.

Många som haft deltidsarbete och kortare anställningar före arbetslösheten har så låg a-kassa att den inte ens på 80-procentsnivån täcker de nödvändigaste kostnaderna. Dessa människor hamnar under nivån för försörjningsstöd, trots att de har ersättning från a-kassan.

Arbetslöshet är inget de flesta individer väljer – i vart fall inte de med ett traditionellt svenskt normsystem, där arbetslöshet är stigmatiserande – utan något de blir bortvalda till. Långvarig arbetslöshet har inte bara ett ekonomiskt pris, utan också ett socialt, känslomässigt och hälsomässigt.

En av de prominenta deltagarna vid seminariet framhöll att det är viktigt att myndigheter utövar kontroll och “kan sätta tummen i ögat på de som inte vill jobba”.

Personen ifråga kan lugnt luta sig tillbaka och slumra vidare i sin bekväma arbetsstol, på sitt välbetalda (överbetalda?) “expert”arbete. Sådana kontrollmekanismer existerar redan, sedan många år.

Arbetsförmedlingens och Socialförvaltningens tjänstemän är som regel inte sena att exekvera kontrollerna, när de anser att så är påkallat.

Den arbetslöse är tvungen att söka jobb för att få sina pengar. Den som blir erbjuden ett arbete men avstår att ta det löper stor risk att under en tid förlora sin ersättning.

Många kommuner, kanske flertalet, kräver aktivering – det vill säga arbets- eller studieinsatser – av de personer som uppbär försörjningsstöd på grund av att de är arbetslösa.

Det kan i och för sig vara lite si och så med kontrollfunktionerna i de så kallade utanförskapsområdena. I de fallen väntar Arbetsförmedlingen och det sociala med spänning på att polismyndigheten ska återta förlorad mark, så att kontrollmyndigheterna kan flytta fram positionerna även till detta territorium.

“Enkla jobb” på gång till slut?

Inom kort väntas förhandlingar mellan LO-förbunden och deras motparter på arbetsgivarsidan dra igång, om hur nyanlända snabbare ska komma i jobb, skriver Arbetet:

Det har bara gått några dagar sedan LO sträckte ut en hand till sina motparter för att komma vidare med sitt förslag om utbildningsjobb.

Nu bekräftar Teknikföretagen, industrins arbetsgivarorganisation, att man sätter ihop en förhandlingsdelegation där alla sektorer inom Svenskt Näringsliv finns representerade.

I juli kom Teknikföretagen med ett eget förslag [etableringsanställning] för hur man ska underlätta anställningar av nyanlända personer.

– För att komma fram i det här så tror jag att man behöver försöka gifta ihop de här modellerna, LO:s utbildningsjobb och Teknikföretagens etableringsanställning [säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, som leder LO:s förhandlingsgrupp om utbildningsjobben].

LO:s modell utbildningsjobb går ut på att den anställda har ett vanligt jobb och samtidigt utbildar sig, främst utanför arbetstid.

Arbetet: LO: Modell för nyanlända kan vara på plats redan i år

Industriföretag för arbete och integration

För ett år sedan fick de första nyanlända jobb på Rimaster i Rimforsa. Sedan dess har integrationsprojektet vuxit och i dagsläget arbetar tio personer från Syrien, Somalia och Eritrea på företaget, skriver Svenskt Näringsliv:

Det började med ett möte hos Östergötlands landshövding Elisabeth Nilsson om integrationen av nyanlända i maj förra året. Där deltog företrädare för Arbetsförmedlingen och för näringslivet. Det var då som Tomas Stålnert lanserade sin idé.

– Av kostnadsskäl hade vi flyttat verksamhet till Polen. Min tanke var att en del av jobben skulle flyttas tillbaka hit om det gick att hitta ett bra upplägg, så att flyktingar kunde erbjudas dessa arbetstillfällen, förklarar Tomas Stålnert.

Någon färdig modell existerade inte. Det handlade om att sy ihop ett paket där alla parterna, individerna, företaget och samhället, blev vinnare. Som ett kraftigt expanderande företag behöver Rimaster anställa hela tiden. Nyanlända är förstås en rekryteringsbas, men utan erfarenheter från industrin tar det tid innan de behärskar arbetsuppgifterna.

Lösningen blev en kombination av praktik och instegsjobb. Under upplärningsperioden, det första året, ligger företagets lönekostnad på samma nivå som man har för de anställda i Polen. Därefter gäller full kostnad. De enskilda medarbetarna tjänar redan från början lika mycket som sina svenska arbetskamrater.

Svenskt Näringsliv: Industriföretag satsar på nyanlända

Nytt stöd för språkträning av anställda

Snart kan fack och arbetsgivare söka pengar för språkinsatser på jobbet, skriver Arbetet:

– Jag vill att fler ska komma i arbete och lära sig svenska under tiden, så att man inte behöver vänta. Vi ser att de är svårt att kombinera ordinarie SFI med arbete. Ofta är det förmiddags- eller eftermiddagsgrupper. Jag vill att det ska finnas fler flexibla lösningar [säger arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson].

Från november kan arbetsmarknadens parter, fack och arbetsgivarorganisationer, söka pengar för att få snurr på språkinlärning på jobbet.

– Pengarna ska inte gå till att anställa lärare. De ska gå till arbetet för att få ihop det, att hitta modeller. Resurser finns i kommunerna för SFI, men man kanske kan hitta nya sätt, till exempel att en SFI-lärare som är anställd av kommunen kan åka runt på flera företag, säger Ylva Johansson och pekar på att detta redan gjorts på vissa håll.

Arbetet: Fler ska kunna lära sig svenska på jobbet

Tror Timbro att arbetslöshet inte har ett pris för individen?

Lönar det sig att jobba i Sverige eller inte? Den frågan diskuterades under ett seminarium hos tankesmedjan Timbro, vilket Arbetsmarknadsnytt rapporterar ifrån:

[Jacob Lundberg, chefekonom på Timbro] illustrerade med ett räkneexempel, ett vårdbiträde som väger mellan a-kassa och jobb. Antingen kan hen gå tillbaka till sitt gamla jobb som betalar 22.000 kronor i månaden eller så kan hen fortsätta att leva på a-kassa som betalar 80 procent av lönen.

– Skulle personen ta jobbet skulle det bara öka levnadsstandarden med motsvarande omkring 4.000 kronor i månaden, enligt mina beräkningar. Det betyder att personen får behålla 14 procent av det hen har tjänat och att 86 procent går till staten, sa Jacob Lundberg.

Karin Pilsäter, skattepolitisk utredare på TCO, ifrågasatte resonemanget om att personer själva väljer om de ska delta i arbetskraften eller inte. I verkligheten är situationen mer komplicerad, betonade hon.

– Det handlar inte bara om ekonomiska incitament. Det är väldigt lönsamt för staten att erbjuda åtgärder och kräva från individer att de deltar i aktiviteter som gör att de kan få ett jobb. Det är en avvägning mellan krav, kontroll och incitament.

Arbetsmarknadsnytt: Chefekonom: Dyrt att gå från bidrag till jobb

Alltid attack

Genuscertifierad svensk polis övar “återtagande av utanförskapsområde” i ett boende för asylsökande.

Fröknarna Sverige och Herr Asylsökande skulle spela boll. Herr Asylsökande vann med 9-0.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök