skip to Main Content
Arvet Efter Reinfeldt Blev Hopplöst Svårt Att Hantera

Arvet efter Reinfeldt blev hopplöst svårt att hantera

Efter en ny omgång med interna misstroendeförklaringar, meddelade Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra sin avgång i fredags, den 25 augusti.

I denna mediebevakning har vi samlat ett halvdussin texter med relevans i sammanhanget.

Ett genomgående tema i kommentarerna till hennes besked är hur lång och djup den skugga varit, som Fredrik Reinfeldts person och gärning kastat över Anna Kinberg Batras tid som partiledare.

Att befria sig från den stigmatiseringen borde initialt vara en av de viktigaste uppgifterna för nästa partiledare. Det lär krävas ett fortsatt, och upprepat, avståndstagande från väsentliga delar av det som Reinfeldt sade och gjorde under sin andra period som regeringsbildare 2010-2014.

Nästa fråga, som följer tätt inpå, är hur den nya partiledningen ska förhålla sig till de senaste årens förluster i opinionen. Ett betydande antal väljare har flyttat sina sympatier från Moderaterna till Sverigedemokraterna eller Centerpartiet.

Att i desperationens tecken snabbt försöka locka tillbaka större mängder av dessa väljare redan till nästa års riksdagsval, vore en ambition som kan visa sig både meningslös och vansklig. Med vilka politiska lappkast skulle det tricket utföras?

Dessutom – riskerar inte nya och radikala omsvängningar att stöta bort ännu fler väljare? Ett flertal seriösa bedömare anser att den oklara och vingliga kurs som partiet följt de senaste åren är ett dominerande skäl till kräftgången i väljaropinionen. Så fler hastiga kappvändningar den närmaste tiden är väl knappast att rekommendera?

Många frågetecken blir det, som synes. Det säger också något om den situation som Anna Kinberg Batra haft att leva med som partiledare och hur svårbemästrad den måste ha varit.

Ett råd som belästa och erfarna personer ger till partiet, och dess blivande ledare, är att primärt bygga en ny och trovärdig grund och utifrån den lägga fast en tydlig och hållfast linje för politiken. Det behövs en genomtänkt idé om vilket samhälle Moderaterna vill vara med och skapa.

Men den idén måste vila på ett realistiskt fundament och det behövs begåvade konsekvensanalyser av vad den resulterande politiken kan komma att leda till. Konsekvenserna av utopin om “humanitär stormakt” och det kvasi-religiösa fundamentet “politiserad värdegrund” förskräcker. Ur den häxbrygden har många av de svårlösliga samhällsproblem vi står inför vuxit fram.

Det vore för övrigt trevligt om de partier som vill definiera sig som höger lämnar utopierna till de strömningar som numera dominerar vänstersidan. Förslagsvis kan högern istället arbeta utifrån traditionella ideologier, varsamt justerade för den moderna tid vi lever i.

På så vis skapas också en tydlig skiljelinje i politiken, mellan den sida som vill bygga ett hållbart samhälle och den sida som vill något annat.

Om Moderaterna kan avstå utopi till förmån för ideologi och presentera en genomtänkt politik, byggd på realistisk grund och formulerad som en tydlig linje, har de tilltänkta väljarna något att långsiktigt ta ställning till. Därmed minskar risken för besvikelser, externt såväl som internt.

Det i sig vore en framgång, för ett parti som de senaste åren varit svältfött på sådana.

Partiledaren går, problemen består

Den som tror att Moderaterna har löst någonting genom att bli av med ett sänke till partiledare kommer under de kommande veckorna att inse hur pass stora partiets problem egentligen är, skriver socionomen och samhällsdebattören Hans Li Engnell i en kommentar till Anna Kinberg Batras avgång som partiledare för Moderaterna:

Anna Kinberg Batras avgång förändrar ingenting för Moderaternas läge som ett oppositionsparti utan vare sig riktning [eller] självförtroende. Det går att kritisera vissa av hennes ställningstaganden, men problemet är [att] det framför allt har saknats en tydlig riktning i politiken.

Anna Kinberg Batra tog över ett parti som under Reinfeldts ledning helt avideologiserats. När den stora ledaren lämnade partiet i sticket på valnatten fanns ingen ryggrad kvar, ingen kompass att använda för att orientera sig i en delvis ny terräng. Att välja en person som stod så pass nära den tidigare ledaren var heller ingen signal om en nystart.

Under hela mandatperioden har M fått tampas med två pedagogiska problem; det ena är att så fort regeringens politik beskrevs som mycket skadlig för Sverige undrade väljare varför M inte utnyttjade riksdagsmajoriteten för att fälla Löfven.

Det andra är att när kritik framfördes mot regeringens brister i försvarspolitiken, migrationspolitiken, integrationspolitiken och polisens galopperande kris kunde såväl regering som väljare ställa motfrågan vad M själva hade gjort under sina åtta år vid makten.

Klokast och mest kortfattat sammanfattade TV4:s politiske kommentator Ulf Kristoffersson Moderaternas problem under torsdagen: “När man utvärderar Kinberg Batras gärning bör man också titta på vad Fredrik Reinfeldt lämnade efter sig.” Ett ideologiskt förvirrat parti som låtit sig förblindas av en enskild människas popularitet.

Fristad: Petningen

Kinberg Batras kors blev för tungt att bära

Ingen partiledare bör någonsin ges så usla förutsättningar som Anna Kinberg Batra fick, skriver Johan Ingerö, ansvarig för välfärdspolitiska frågor vid Timbro, i en debattartikel i Svenska Dagbladet:

Kanske var Anna Kinberg Batras partiledarskap dömt från första början. I så fall beror det inte främst på henne – hon är en kunnig, skicklig och tuff politiker – utan på hur det gick till när hon valdes.

Att vara partiledare är utomordentligt svårt, och det kräver både ett personligt och ett politiskt mandat. Det kräver också förberedelser och förankring, och de omständigheter under vilka Kinberg Batra lyftes till ordförandeskapet kanske omöjliggjorde sådana.

Hon sattes att förvalta Fredrik Reinfeldts ledarskap, trots att den politiska kartan i stort sett hade ritats om, vilket måste ha gjort det oerhört svårt att själv göra partilinje av eventuella egna tankar och analyser.

Ingen moderat bör nu leva i illusionen att partiets problem försvinner med Anna Kinberg Batra. Det parlamentariska läget förblir detsamma, spänningarna inom Alliansen likaså.

Svenska Dagbladet: “Kinberg Batra fick sämsta tänkbara utgångsläge”

Mellan Löfven och Åkesson

I en ledare i Folkbladet påminner Widar Andersson oss om den hårdkokta realitet som numera gäller för regeringsfrågan i Sverige:

Internt har Anna Kinberg Batra dock definitivt plöjt ny mark för sitt parti. Det strukturellt mest betydelsefulla som hon åstadkommit är att hon öppnat för samarbete med SD i riksdagens utskott.

Typiskt nog så kanske det var just denna – i sitt sammanhang ganska dramatiska – kursändring som starkast bidrog till hennes fall.

På pressträffen i går förmiddag medgav hon att utspelet om SD var dåligt kommunicerat och undermåligt förankrat. Men i sak stod hon fast vid att det var ett rätt och nödvändigt besked. Nästa partiledare har nu lite lättare att fortsätta gnuggandet av opinionen.

Politikens hårda lag just nu är nämligen precis så som statsminister Stefan Löfven brukar uttrycka saken: Den som vill ha majoritet regerar antingen med mig eller med Jimmie Åkesson.

Folkbladet: Alliansen och SD finns kvar

På lösan sand

Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, skriver om ett betongparti vars fundament vittrade sönder under Fredriks Reinfeldts tid som partiledare och statsminister:

Moderaterna har under många år varit betongpartiet till höger. På gott och på ont. Betongpartier förändras inte så enkelt, och det gör dem å ena sidan tröga och mellan varven lite efter sin tid, å andra sidan blir resultatet att de blir mycket pålitliga i sina värderingar och åsikter. Man vet var man har dem.

Det förändrades. Under Fredrik Reinfeldts ledning gjordes ansenliga positionsförflyttningar i taktiskt syfte att ställa Moderaterna närmare Socialdemokraterna, för att på så sätt göra partiet valbart för fler.

Det fungerade. I åtta år styrdes Sverige av borgerliga partier, även om det skedde till priset av att Moderaterna släppte försvaret av ett antal för borgerligheten tämligen centrala kommandohöjder.

Problemet med den strategin är att det är “som att värma upp sig genom att elda med möblerna”, för att citera Högermarginalens uttrycksfulla bloggare Fredrik Johansson. Om moderata kärnfrågor går så lättvindigt att göra sig av med, vad har man för garanti som väljare då att den makt man ger moderata politiker används rätt?

[D]en avgående partiledaren [är] inte roten till Moderaternas största problem. Hon har snarare varit ett symptom, och i gott sällskap, på den olyckliga transformation till dagsländor och vindflöjlar som Moderaterna har genomgått, inte ursprunget.

Om man inte vet vart man är på väg, kommer man att hamna någon annanstans, som ordstävet lyder. Man kan faktiskt hamna var som helst, beroende på hur man uppfattar väljarnas efterfrågan just nu. Själv blir man bara ett blint verktyg som försöker hinna ikapp.

Svenska Dagbladet: Fundamentet i Moderaterna har vittrat sönder

Ordning och reda, partiledar’n avgår på fredag

Statsvetaren Katarina Barrling tar i en krönika i Axess Magasin, skriven före Kinberg Batras besked om sin avgång, upp frågan om lydnadskulturen inom Moderaterna; partiet beskrivs ofta som toppstyrt. Det är en kultur som enligt Barrling springer ur en stark underliggande drivkraft i Moderaterna, nämligen strävan efter ordning:

[Moderaterna] försöker navigera i en situation som är väsensskild från den som rådde under Fredrik Reinfeldts ledning, där den grund han lade inte är avsedd för de samhällsproblem som nu upptar partiets uppmärksamhet.

Det mest anmärkningsvärda är att det faktiskt fanns kritiska röster redan under Reinfeldts tid. Men de tystades – och lät sig tystas. Den självkritiska hållning partiet skulle ha behövt igår intar det först idag. Hur har Moderaterna, detta till synes hyperrationella parti, borgerlighetens oomstridde ledare, kunnat hamna här?

Det finns en drivkraft hos Moderaterna som präglar allt de gör och som förefaller överleva ideologiska skiftningar, och det är strävan efter ordning. Allt det som utmärker den moderata kulturen kan härledas till denna strävan: hierarkin, kravet på konsekvens, på korrekta procedurer och vikten av ansvarsutkrävande.

Nya Moderaterna må ha företrätt en sakpolitisk förändring, men ingalunda en kulturell. Ordningen fortsatte liksom tidigare att vara den vägledande principen. Vikten av korrekta procedurer, respekt för ledningens beslut och konsekvens betonas minst lika mycket av Nya Moderaterna som av de gamla.

Styrkan i denna lydnadskultur ligger i att så länge ledaren gör kloka bedömningar så tjänar gruppen på att medlemmarna lyder. Svagheten består givetvis i att ledare tenderar att vara människor. Sådana begår ibland misstag. I detta fall är en betydande del av partiet överens om att Reinfeldts omdöme i [migrationsfrågan] brast. Några ansåg det alltså även under Reinfeldt, men internkritiken trycktes ned.

Axess Magasin: Ingen ordning eller reda

Arvet efter Reinfeldt

Vad händer den dag då alla hårt arbetande samhällsbärare tröttnar och går hem, undrar Helena Edlund, präst och veteran från de svenska insatserna i Afghanistan, i ett inlägg på debattforumet Det Goda Samhället:

Inom allt fler områden blir det tydligt att Sverige är ett stressat samhälle och nu kommer löftena som ska lugna oss: Det utlovas fler poliser, fler lärare, fler inom vården. Men bakom varje tjänst finns en människa – och vilka är dessa?

Platserna på polishögskolan gapar redan tomma. På lärarhögskolan fylls bänkarna även av de mest studiesvaga eftersom det inom några år kommer att saknas 65.000 lärare. Bristen på vårdpersonal är så stor att man infört sjuksköterskefria avdelningar, trots att internationell forskning visat att dödligheten då stiger.

Den bistra sanningen är ju att få personer över lag (och ännu färre med rätt kompetens) vill jobba inom dessa områden, eftersom situationen genom år av misskötsel och undfallenhet tillåtits bli så katastrofal som den nu är.

Vem vill dag efter dag gå till ett arbete där man möts av stress, hot och till och med direkt våld? Vem är beredd att, för bråkdelen av en riksdagslön, riskera att få en sten i huvudet eller en kniv i magen för att man försöker göra sitt jobb?

Faktum är att samhällets olika funktioner haltar fram och fungerar så bra som de ändå gör, tack vare enskilda individers dagliga kamp och uppoffring.

Men. Som individer har vi alla en punkt där vi inte orkar längre. När antalet minus överväger antalet plus så ger vi förr eller senare upp. Antingen gör vi ett medvetet val att prioritera vår egen fysiska och psykiska hälsa, eller så gör kroppen valet åt oss. Då går vi in i väggen – och går hem.

Det Goda Samhället: Vad händer när alla går hem?

It’s All Over Now, Baby Blue

The carpet, too, is moving under you
And it’s all over now, Baby Blue

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök