skip to Main Content
Arbetsförmedlingens Individuella Bedömningar – En Labyrint Där Arbetsförmedlare Och Arbetslösa Går Vilse Tillsammans

Arbetsförmedlingens individuella bedömningar – en labyrint där arbetsförmedlare och arbetslösa går vilse tillsammans

Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S) har gett Arbetsförmedlingen ett nära nog omöjligt uppdrag. Uppgiften att göra meningsfulla “individuella bedömningar” för varje långtidsarbetslös, leder till en så komplicerad och tidsödande arbetsprocess att den blir destruktiv för båda parter.

Arbetsförmedlare och arbetslösa riskerar att hamna i en oöverskådlig och svårnavigerad labyrint, från vilken de inte kan ta sig ut.

Tidsödande och ineffektivt

Procedurerna för Arbetsförmedlingens “individuella bedömningar”, så som de beskrivs av Blåelds erfarne verksamhetschef Lasse Reuterberg, förefaller omständliga, tidsödande och ineffektiva:

Arbetsgången för att till exempel placera en långvarigt arbetslös i arbetsträning är av allt att döma resurskrävande. Först ska förmedlare och arbetslös tillsammans diskutera ett antal tänkbara (och kanske otänkbara) alternativ och förslag, utöver arbetsträning. Det kan ju finnas andra åtgärder som endera parten vill se som alternativ, värda att dryfta och begrunda.

Blir det efter de samtalen aktuellt att titta närmare på alternativet arbetsträning, så gäller det nu för den arbetslösa att informera sig om ett antal lämpliga anordnare. Efter bollande fram och tillbaka, och viss vånda på båda sidor, fattas så ett beslut om arbetsträning av arbetsförmedlaren. Sedan den arbetslösa personen accepterat beslutet är det dags att åka ut till den tänkta anordnaren av arbetsträning, för att på plats beskåda verksamhet och miljö.

Efter fullgjord besiktning blir det återgång till Arbetsförmedlingen, där förmedlare och arbetslös tar en förnyad diskussion om det är en acceptabel plats, med lämpliga arbetsuppgifter. Först nu har parterna kommit så långt att det kan fattas ett verkställande beslut, om att arbetsträningen faktiskt också ska bli av.

Tänk tanken att en arbetsförmedlare har 100-200 arbetslösa inom jobb- och utvecklingsgarantin, som ska placeras i olika aktiviteter efter en “individuell bedömning”. Då finns det en uppenbar risk för att alternativet “arbetsträning” ges låg prioritet på grund av att det är så tids- och resurskrävande att få till stånd.

I stället kan den långvarigt arbetslösa som egentligen behöver arbetsträning komma att föras till andra åtgärder. Inte för att de skulle vara lämpligare eller bättre och inte heller därför att det saknas goda anordnare av arbetsträning. Utan för att ett sådant val är snabbare och enklare för den hårt belastade arbetsförmedlaren och gör dennas arbetsdag lite mer lätthanterlig.

Den situation som råder gör att arbetsförmedlarens bedömningar och beslut alltför ofta, i vart fall i de arbetslösas ögon, inte blir “individuella” utan godtyckliga.

På Arbetsförmedlingen är ledningen införstådd med svårigheterna, men kan inte göra mycket åt saken eftersom källan till problemet är de instruktioner som myndigheten fått från regeringen. Men arbetsmarknadsminister Ylva Johansson väljer att skylla de undermåliga anvisningarna för de arbetslösa på Arbetsförmedlingen.

Staffan Johansson, ansvarig chef på Arbetsförmedlingen för avvecklingen av fas 3, är smärtsamt medveten om att de “individuella bedömningarna” är en gökunge som slukar resurser:

– Vi har behövt byta angreppssätt från att hitta “en insats” till att hitta “rätt insats”. Tidigare gjorde vi placeringar i fas 3, då fanns inget alternativ, nu ska vi göra individuella bedömningar vilket tar mycket mer resurser.

Ett dystert exempel

En arbetssituation där arbetsförmedlaren känner sig pressad att göra resultat, men på grund av förutsättningarna inte har möjlighet att leverera vad som önskas – en sådan situation tar inte fram det bästa hos människan.

Blåelds verksamhetschef Lasse Reuterberg har berättat om ett dystert exempel, vad gäller hanteringen av svaga och utsatta människor i långvarig arbetslöshet.

Det handlar om en arbetsförmedlare som lyfte bort två fas 3-deltagare ur en aktivitet på Blåeld, mot deras vilja. Båda är över 60 år gamla; en av dem har en cancerdiagnos. Deltagaren med cancerdiagnos placerades i arbetsträning hos Samhall. Den andre fas 3-deltagaren placerades i det för honom meningslösa “stöd och matchning”.

Vad var då skälet som arbetsförmedlaren angav för att omplacera dessa människor, som trivdes så bra med sin fas 3-aktivitet?

Jo, att arbetsförmedlaren ansåg att de kände sig för trygga hos Blåeld. Arbetsförmedlarens “individuella bedömning” i båda fallen var alltså att dessa på arbetsmarknaden gamla människor, långvarigt arbetslösa, behövde mer otrygghet.

För den som förstår någonting alls om kombinationen äldre människor och långvarig arbetslöshet, är det mera troligt att vad personerna ifråga behöver är att komma fram till pensionsåldern på ett värdigt sätt, gärna i trygghet. Så att de utan att ha tillfogats ytterligare märken i själen kan få lämna långtidsarbetslöshet, arbetsmarknadspolitik och Arbetsförmedlingens ömma omsorger bakom sig.

Dessutom skulle chanserna för dem att få tag på arbete knappast vara mindre om de fick stanna kvar i sin fas 3-aktivitet hos Blåeld. Att känna trygghet med den aktivitet man har är inget minus, som arbetsförmedlaren i det här fallet tycks tro, utan en tillgång då man söker jobb. Det finns således inget välgrundat resultatmässigt skäl till omplaceringarna.

Vad det sannolikt handlar om är en stressad arbetsförmedlare, som känner sig hetsad i sitt arbete av att ha för många arbetslösa som varit arbetslösa alltför länge. Och som då tar ut sin stress och känsla av att vara hetsad på ett par långvarigt arbetslösa äldre personer. Oavsett den skada arbetsförmedlaren därigenom orsakar dessa människor.

Det här är en mörk aspekt av Ylva Johanssons arbetsmarknadspolitik, även om hon gärna döljer den bakom fagert tal.

Det var bättre förr

Det var i det här avseendet faktiskt bättre förr. För 20 år sedan lanserade socialdemokraterna en ny åtgärd, Offentligt tillfälligt arbete (OTA). Den riktade sig till arbetslösa över 55 år.

Målet var inte primärt att programmet skulle leda till arbete på den öppna marknaden. Det centrala var i stället att det skulle ge meningsfull sysselsättning åt äldre arbetssökande som hade fastnat i arbetslöshet. (Socialdemokraterna föregrep alltså en av de grundläggande tankarna bakom alliansens fas 3 med ett decennium.)

Ändå visade en utvärdering av de deltagare som lämnade programmet OTA under år 2000 att mer än en fjärdedel av deltagarna (28 procent) var i arbete 30 dagar efter avslutat program. Ett bra resultat, med tanke på vilken svag grupp det rörde sig om – äldre arbetslösa hörde redan då till de mest diskriminerade på arbetsmarknaden.

När åtgärden lanserades, för två decennier sedan, marknadsfördes den som “ett värdigt slut på arbetslivet” för de äldre och långvarigt arbetslösa.

I Socialdemokraternas nutida arbetsmarknadspolitik finns det, av ovanstående tecken att döma, inte längre plats för vare sig värdighet eller trygghet för utsatta äldre arbetslösa. Numera är det stress och hets som gäller.

Varifrån kommer ansatsen med “individuella bedömningar”?

Då Socialdemokraterna i opposition satt och planerade valrörelsen inför riksdagsvalet 2014, och retorik för densamma, valde Ylva Johansson troligen begreppet och ansatsen “individuell bedömning” inom arbetsmarknadspolitiken som kontrast mot bilden av fas 3. Alliansens flaggskepp för de långtidsarbetslösa framställdes som en kollektiv “massåtgärd”, där “alla skulle in och göra samma sak”.

Går vi vid sidan av retoriken i valrörelsen och förhåller oss till verkligheten, ser vi att det är en falsk bild av fas 3. Fas 3 innehåller en stor mångfald – se bara på alla olika aktiviteter som ryms inom Blåeld och hur varje deltagare där bemöts som en individ, utifrån sina förutsättningar och behov.

Det är dessutom inte alls säkert att försök till föregivet individuella bedömningar, av det slag som den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken här förespråkar, är det bästa sättet att få långvarigt arbetslösa tillbaka på banan igen.

I ett första skede är det sannolikt viktigare att man gör någonting, än vad man gör, för att komma igång efter en lång tid i passiviserande arbetslöshet.

Läs gärna Lasse Reuterbergs kloka inlägg om detta, publicerat tidigare i vår på nyhetssidan.

Misstanken finns, att oppositionspolitikern Ylva Johansson inte förstod vilken besvärlig situation hon som arbetsmarknadsminister skulle komma att skapa. Såväl arbetsförmedlare, arbetslösa som externa aktörer plågas nu av denna komplicerande och svårhanterliga konstruktion.

Ett nytt bakslag för tron på den sociala ingenjörskonsten

I botten förefaller här finnas en övertro på social ingenjörskonst. Den som i egenskap av långvarigt arbetslös genom åren stött på ett antal arbetsförmedlare, har inget skäl att tro att just den yrkeskategorin skulle vara överdängare i den ingenjörskonsten.

Att tro att man via ett intrikat teoretiskt bedömningssystem, belastat med ett antal felkällor, konsekvent kan lista ut vad som är den enda rätta vägen till arbete för ett stort antal individer som varit arbetslösa en längre tid gränsar till vanföreställning.

Dessutom ger det uttryck för en märkligt negativ syn på människan som oflexibel och inlåst i ett statiskt fack, vad gäller förmågan att klara av fler yrken än ett enda. De allra flesta människor är betydligt mer anpassningsbara än så. Ge dem en chans att prova på en sysselsättning, med vad som helst som ligger inom ramen för deras fysiska, intellektuella och sociala förmåga, så ska det nog gå bra om de får lite tid på sig.

Givetvis krävs det för en del yrken specialkunskaper som kan och bör inhämtas genom formell utbildning, men där finns det numera utrymme för att studera med bibehållet aktivitetsstöd inom ramen för Jobb- och utvecklingsgarantin.

Att en liten andel långvarigt arbetslösa valt att förkovra sig genom studier utgör förstås inget problem i det sammanhang som diskuteras här. Problemet är de alldeles för många som hänvisas till innehållslösa och passiviserande icke-aktiviteter, därför att arbetsgången för arbetsförmedlaren gjorts alltför komplicerad, tidsödande och resurskrävande.

Förberedande insats för vad då? Livet som pensionär?

Vad blir kvaliteten inte bara på den “individuella bedömningen”, som i många fall torde vila på ostadig grund, utan på effekten av bedömningen? Vad är det för åtgärder de långvarigt arbetslösa anvisas, hur är det ställt med det aktiva innehållet och vad leder insatserna till?

Under vintern och våren har det då och då uppmärksammats att en del av de insatser som erbjuds deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin i långa stycken är aktiva bara till namnet eller den formella beskrivningen. I realiteten går, står, sitter eller ligger den långvarigt arbetslöse ofta utan meningsfull sysselsättning under en stor del av tiden.

Det finns en mängd etiketter, för vilka passivitetsvarning borde utfärdas: förberedande insatser, stöd och matchning, jobbsök och uppföljning, internplacering. Svarta hål inom arbetsmarknadspolitiken där den långtidsarbetslöse försvinner utom synhåll, för att kanske aldrig dyka upp igen.

En favorit, av volymerna att döma, är förberedande insatser – där i skrivande stund drygt 43.000 arbetslösa är undangömda (som jämförelse toppade “massåtgärden” fas 3 med knappa 40.000 deltagare, innan inflödet ströps den 1 februari 2016).

Man undrar hur tankegångarna ser ut hos de arbetsförmedlare som sitter och anvisar arbetslösa till “förberedande insatser”? Kanske någonting i den här stilen:

“Min individuella bedömning som arbetsförmedlare är att du behöver en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som ska förbereda dig för att klara av en annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som ska förbereda dig för att klara av en annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som ska förbereda dig för att klara av en annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd … ( .. i evighet. Amen.).”

In i labyrinten

Det handlar inte bara om en i sig osäker bedömning av den arbetslöses behov, utförd av en arbetsförmedlare som inte med självklarhet äger de kunskaper och den förståelse som krävs för att göra en bedömning med precision. Utan bedömningarna och rekommendationerna av lämpliga åtgärder ska också göras inom ramen för ett stelbent regelverk och påverkas i väsentliga stycken av vilka resurser som finns tillgängliga.

Det blir i slutändan en snårskog av begränsande och förvanskande parametrar, som alldeles för ofta leder in i meningslösa och passiviserande icke-åtgärder. Ibland sätts människor att vänta på att få en genuint aktiv insats som kan leda vidare, men den väntan kan bli lång.

Ett intryck som tränger sig på är att såväl arbetsförmedlare som arbetslös ofta trevar sig fram, mot ett svåruppnåeligt mål under bitvis oklara och bristfälligt förstådda förutsättningar.

Fas 3 må ha sina svagheter, men den har också styrkor. En fördel med fas 3 var att människor som passiviserats av mångårig arbetslöshet snabbt kom igång med en aktivitet. För många ledde sysselsättningen i fas 3 också vidare till en anställning någonstans – en tredjedel av deltagarna hade jobb efter ett år.

Dagens labyrint av “individuella bedömningar”, villrådiga arbetsförmedlare och svårstartade långtidsarbetslösa leder väl främst dit en labyrint brukar leda – djupare in i de vindlande irrgångarna, tills samtliga inblandade gått så vilse att de inte hittar ut igen.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

This Post Has One Comment
  1. […] Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johanssons (S) politik för alla de som är oattraktiva på arbetsmarknaden, har visat sig vara av låg kvalitet. Det rör sig om hundratusentals människor, som harvar i det arbetsmarknadspolitiska systemet och trevar sig fram i dess irrgångar. […]

Kommentarer är avstängda.

Back To Top
×Close search
Sök