skip to Main Content
Ger Regeringen Dubbla Budskap Till De Sociala Företagen?

Ger regeringen dubbla budskap till de sociala företagen?

Dubbla budskap från regeringen om arbetsträning; långsiktiga satsningar på generella stödstrukturer när det är riktat stöd som behövs här och nu; otillräckliga medel anslagna för sysselsättningsfrämjande åtgärder; glapp mellan vad statsråd säger sig önska och vad Arbetsförmedlingen gör – där har ni några viktiga orsaker till att antalet sociala företag börjat minska det senaste året.

Våren 2016: regeringen presenterar satsningar på sociala företag

Det är nu ett år sedan regeringens utsåg Lars Bryntesson till den person som skulle ta fram och sammanställa idéer för hur man ska stärka socialt företagande, social innovation och socialt entreprenörskap i Sverige. Arbetet skulle ske under Näringsdepartementets egid.

Någon månad tidigare hade regeringen presenterat en satsning för sysselsättningsfrämjande insatser genom arbetsintegrerande sociala företag, där totalt 60 miljoner kronor ska tillföras under en treårsperiod.

Satsningen går ut på att Tillväxtverket tillsammans med Arbetsförmedlingen ska utarbeta och genomföra ett nationellt program med insatser. Dessa är tänkta att bidra till att fler arbetsintegrerande sociala företag startar och växer, för att därigenom öka antalet sysselsatta.

Dessa åtgärder från regeringens sida vårvintern 2016 ska ses mot bakgrund av den oro många sociala företag gett uttryck för, till följd av beslutet om nedläggning av fas 3 inom Jobb- och utvecklingsgarantin.

Ett antal arbetsintegrerande sociala företag hade startat och/eller växt till sig genom att ta emot deltagare i fas 3, för vilket de fick ersättning från Arbetsförmedlingen. Denna ersättning hade i många fall blivit en viktig del av de sociala företagens finansiering, varför avvecklingen av fas 3 sågs som ett hot mot möjligheterna att bedriva en fortsatt god verksamhet i de sociala företagen.

En del företag såg (och ser) det också som en fråga om överlevnad, inte bara för delar av verksamheten utan för företagen i sig.

Ett år senare

Så hur ser det ut ett år senare, på vårkanten 2017? Har det blivit några resultat av regeringens åtgärder för de arbetsintegrerande sociala företagen?

Låt oss söka svar med utgångspunkt i tre separata frågor:

1) Har Lars Bryntesson åstadkommit storverk?

2) Har de satsade miljonerna resulterat i någon tillväxt bland sociala företag?

3) Har det dykt upp någon arbetsmarknadspolitisk ersättningsåtgärd, som kan kompensera de sociala företagen för det finansiella bortfallet från fas 3?

Hur gick det för Lars Bryntesson?

Frågan om utfallet av Lars Bryntessons arbete kom upp i en interpellationsdebatt mellan Sofia Modigh (KD) och närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S), i riksdagen den 21 mars.

Mikael Damberg berättade, att ett resultat av Bryntessons arbete är att regeringen gett Vinnova i uppdrag att förstärka sitt arbete med sociala innovationer. Myndigheten ska avsätta minst 55 miljoner kronor för att genomföra riktade insatser för social innovation.

Enligt Damberg var Lars Bryntessons huvudslutsats denna: det generella systemet för stöd till företag och organisationer måste förändras, så att de här typerna av (sociala) företag passar in.

Stödformer som främjar den sociala ekonomin ska finnas som ett naturligt element hos Almi, Tillväxtverket och Vinnova.

Näringsministern betonade särskilt behovet av affärsfrämjande: hjälp och rådgivning, nya upphandlingsregler och lånemöjligheter.

Vad gäller specialsatsningar, vilket fas 3 – utan att det egentligen var avsikten – kom att utgöra för den sociala ekonomin, förhöll sig Mikael Damberg reserverad. Han menade att de kan vara bra på kort sikt inom sårbara sektorer, men för en långsiktigt hållbar utveckling är det hur de generella systemen utformas som spelar störst roll.

Har antalet sociala företag ökat?

Det har ända sedan begreppet “arbetsintegrerande sociala företag” introducerades i Sverige varit svårt att mäta antalet sociala företag med precision. Det beror på att det inte finns någon sådan kategori definierad bland företagsformerna.

Ett socialt företag ska bedriva verksamhet enligt vissa kriterier. Sofisam, som är knutet till Tillväxtverket, har en förteckning över kriterier som i sig utgör den operativa definitionen av vad ett socialt företag är.

Sofisam har också en lista med de arbetsintegrerade sociala företag som frivilligt valt att låta sig förtecknas. Det är ur den listan som uppgifterna här är hämtade.

Under flera år höll sig tillväxttakten för de arbetsintegrerande sociala företagen kring 10 procent per år. Det senaste halvåret har vi dock fått se en nedgång i dels antalet sociala företag, dels antalet anställda. Däremot har antalet sysselsatta fortsatt att öka, trots att antalet företag minskat.

I september 2016 fanns det, enligt en presentation i samband med ASF-dagen i Rågsved, “minst 353 ASF med c:a 3.600 anställda och c:a 8.970 sysselsatta”.

I skrivande stund (5 april 2017) listar Sofisam 333 arbetsintegrerande sociala företag med c:a 3.500 anställda och omkring 9.170 sysselsatta.

I samband med interpellationsdebatten om sociala företag den 21 mars frågade Sofia Modigh näringsminister Mikael Damberg om denne hade någon förklaring till att antalet sociala företag börjat minska, trots att regeringen i drygt ett år gjort särskilda satsningar i avsikt att antalet företag skulle öka. Mikael Damberg gled dock, med väloljat fotarbete, undan frågan varför frågetecknet kvarstår.

Det är dock tillåtet att spekulera, givet vissa basfakta.

Utan finansiering krymper verksamheten

Självklart har avvecklingen av fas 3 spelat stor roll – det är sannolikt den dominerande faktorn vad gäller nedgången i antalet företag. När mängden deltagare i fas 3 på ett år minskade med nästan tre fjärdedelar, försvann också en betydande del av det ekonomiska underlaget för många sociala företag.

Frågan är alltså, varför inte regeringens kompenserande satsningar kunnat balansera förlusterna från det borttynande fas 3.

Det uppenbara svaret är att de anslagna medlen “för sysselsättningsfrämjande insatser” (60 miljoner kronor fördelade över tre år) är alldeles otillräckliga.

20 miljoner kronor om året är vad runt 65 extratjänster kostar. Men vi talar här inte om futtiga 65 tjänster, utan om c:a 330 företag med 3.500 anställda och drygt 9.000 människor i sysselsättning.

Ytterligare en jämförelse: Det omtalade sociala företaget Yalla Trappan ska utveckla sig till kunskapscenter och riktar sig med en ny satsning till 220 Malmöbor som står långt från arbetsmarknaden. Förutom allt stöd som Yalla Trappan kan räkna med från kommunen, Arbetsförmedlingen och samarbetspartnern IKEA, behövs det också ett anslag från Europeiska socialfonden med 20 miljoner kronor under tre år.

Det är pengar på den nivån vi talar om. Finansiering av enda satsning (om än en stor sådan) för ett enda företag motsvarar alltså en tredjedel av det totala stöd som regeringen anslår till samtliga Sveriges sociala företag, “för sysselsättningsfrämjande insatser”.

En rimlig slutsats av ovanstående är att populationen av sociala företag under rådande förhållanden behöver tillgång till ett riktat ekonomiskt stöd, som är långt större än de 20 miljoner kronor om året som regeringen anslagit.

Det är avsaknaden av ett sådant stöd, för att ersätta den försvunna finansieringen från fas 3, som är orsaken till nedgången i antalet sociala företag.

Arbetsträning – den arbetsmarknadspolitiska ersättningsåtgärden

Under senvåren och sommaren 2016 växte det fram förhoppningar hos de arbetsintegrerande sociala företagen om att insatsen “arbetsträning”, inom ramen för Jobb- och utvecklingsgarantin, skulle kunna bli en god ersättare för fas 3.

Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S) talade sig varm för att Arbetsförmedlingen ska anvisa långvarigt arbetslösa till arbetsträning hos sociala företag. Ylva Johansson gjorde bland annat ett uppmärksammat framträdande vid Stora sociala företagsdagen i Göteborg i början av september 2016.

Tyvärr fick Ylva Johansson också bekänna färg, beträffande sin oförmåga att få Arbetsförmedlingen att följa hennes vilja i det här fallet. Företrädare för många sociala företag kunde vittna om svårigheterna med att få Arbetsförmedlingen att samarbeta på det sätt som minister Johansson sade sig vilja se.

Några veckor senare dök det dessutom upp direktiv från regeringen, som tycks gå stick i stäv med det som arbetsmarknadsministern sade vid Stora sociala företagsdagen.

I ett pressmeddelande rörande budgetpropositionen för 2017, den 19 september 2016, fanns det med ett avsnitt rubricerat “Effektivisering av garantierna” (det näst sista avsnittet i pressmeddelandet).

Där står följande att läsa: “Regeringen föreslår i höstbudgeten en generell besparing på verksamhetskostnader i jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Dessa kostnader utgörs bland annat av utgifter för arbetsträning, arbetsmarknadsutbildning och andra externa leverantörer.”

Lite längre ned kompletterat av detta: “I praktiken innebär besparingen att Arbetsförmedlingen kommer att behöva prioritera mer kostnadseffektiva insatser i garantierna.”

Så arbetsmarknadsministern säger att Arbetsförmedlingen ska skicka fler deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin på arbetsträning (hos sociala företag) och Finansdepartementet säger att Arbetsförmedlingen ska skicka färre deltagare på arbetsträning. Dubbla budskap, brukar sådant kallas.

Ny upphandlingslag inte till någon hjälp

Under den tidigare refererade interpellationsdebatten mellan Sofia Modigh och Mikael Damberg, framhöll Damberg den nya upphandlingslagen (som trädde i kraft den 1 januari 2017) som ett hjälpmedel för sociala företag att få avtal om arbetsträning med Arbetsförmedlingen.

Tyvärr är det så, replikerade Sofia Modigh, att Arbetsförmedlingen gör svårigheter även i det här fallet, dock utan att kunna lastas därför. Det är nämligen så, att det saknas en formell definition av vad ett arbetsintegrerande socialt företag är. Innan en sådan formell definition finns på plats – och det är regeringens sak, framhöll Modigh – är det inte meningsfullt att hänvisa till status som socialt företag vid förhandlingar med Arbetsförmedlingen.

Således ännu en stängd dörr för de sociala företagen vad gäller att få deltagare till arbetsträning, trots regeringens förhoppningar om att vägen skulle ligga öppen.

Så hur är situationen idag?

Regeringen har inte i tillräcklig utsträckning lyckats klargöra vad den vill med de arbetsintegrerande sociala företagen, sett till vad som faktiskt sker och följderna av den förda politiken. Det regeringen kallar satsningar är vid närmare beskådande inte mer än skvättar och stänk.

Åtgärder som i teorin ska leda till resultat på sikt går inte att utvärdera idag. Den som vill tro att det i slutändan blir bra kan göra det; den som vill vara skeptisk kan med rätta vara så.

Antalet sociala företag listade hos Tillväxtverket minskar för första gången sedan man började mäta, liksom antalet anställda. Dock har antalet sysselsatta i dessa företag fortsatt öka, trots att företagen blivit färre. Hur tolka detta?

Arbetsträning hos sociala företag har kommit till stånd i viss utsträckning, men intrycket är att det saknas konsekvens och styrmedel hos Arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsministern är uttalat positiv, men den myndighet som ska göra verklighet av ministerns viljeyttringar förefaller bitvis ha en annan agenda.

Osäkerhet råder. Utom i ett avseende – vad alliansoppositionen konkret tänkt sig att göra åt saken. Det vet vi nämligen med säkerhet, efter ett par års erfarenheter: ingenting, ingenting alls. Mer än att bjäbba om vem som inte vill regera med stöd av vem.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök