skip to Main Content
Moderaterna Vill Skrota Arbetsförmedlingen

Moderaterna vill skrota Arbetsförmedlingen

Lägg ner Arbetsförmedlingen! Så oförblommerat uttrycker sig moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Elisabeth Svantesson i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Det är ett vältajmat utspel av Svantesson, mitt i den pågående inrikespolitiska cirkusföreställningen, men tanken är inte ny.

(Det kan vara lämpligt att skjuta in att det faktiskt pågår en utredning om Arbetsförmedlingen. Tillsatt av arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S) sommaren 2016.)

Arbetsförmedlingen har varit i behov av att reformeras i minst 20 år. I stället har regering efter regering, oavsett färg, lagt på myndigheten nya uppgifter. Varpå den byråkratiska kolossen fortsatt svälla, till glädje för just ingen utom de som fått jobb där och den för stunden aktuella generaldirektören som kunnat blicka ut över en allt större skara underlydande.

Resultaten har städse varit i omvänd proportion: ju större Arbetsförmedling och ju fler uppgifter, desto sämre resultat.

Myndigheten har utvecklats till ett organ som är hyfsat effektivt för administration, kontroll och repression av arbetslösa. I övrigt haltar det betänkligt.

Alliansen, med Moderaterna som dominerande part, satt vid regeringsmakten i åtta år, 2006-2014, utan att reformera Arbetsförmedlingen. Vad Alliansen däremot gjorde var att lägga om stora delar av arbetsmarknadspolitiken hastigt och radikalt, vilket givetvis inte underlättade för de anställda på myndigheten.

Under andra mandatperioden öppnade Alliansen dessutom dörren för en än mer generös asyl- och anhöriginvandring än tidigare, vilket i sin tur har bäddat för den tuffaste av alla Arbetsförmedlingens uppgifter: etableringsuppdraget.

Matchning och integration

Första delen av Svantessons debattartikel består av ett resonemang, som mynnar ut i ett påstående om att Arbetsförmedlingen i dag varken klarar av matchning av de arbetslösa mot befintliga jobb eller integrationen.

Som svar på den först nämnda bristen utser Elisabeth Svantesson ospecificerade “väl fungerande matchningsaktörer” till lösningen. Hur integrationen skulle förbättras av att Arbetsförmedlingen lades ned förblir höljt i dunkel, debattartikeln ut.

Det vore önskvärt med klarare besked om vilka matchningsaktörer som avses.

Rör det sig om befintliga aktörer, som redan under Alliansens tid vid makten uträttade stordåd i sammanhanget? Eller är det fråga om fromma förhoppningar, en vision om en bättre ordning där kompetenta och effektiva matchningsaktörer står och väntar i kulissen?

För övrigt löser inte matchningsaktörer det svåraste problemet med dagens arbetslöshet, det stora kompetensglappet. Det går inte att framgångsrikt matcha människor med låg eller obefintlig kompetens mot arbeten som har en hög kravprofil.

Det är dessutom inte Arbetsförmedlingens fel att Sverige har haft (och fortfarande har) en hög invandring av människor, som inte är i närheten av att ha de kompetenser som den svenska arbetsmarknaden efterfrågar.

Den omständigheten är renodlat de styrande rikspolitikernas ansvar. Elisabeth Svantesson var själv en av dessa, i sin tidigare roll som minister i Fredrik Reinfeldts alliansregering.

Det är osnyggt att vältra ansvaret på myndigheterna, för problematiska förhållanden som landets olika regeringar har orsakat. Ett sådant förfarande väcker begränsat med sympati.

Elisabeth Svantesson kritiserar också Arbetsförmedlingen för att inte i tillräcklig utsträckning klara av att integrera invandrare. Men är det just Arbetsförmedlingen som skall ordna integrationen? Tanken känns avig.

Integration är rimligtvis i första hand ett ansvar för sittande regering och en aktiv opposition, samt för invandrarna själva. Myndigheterna är i och för sig politikernas redskap för att bistå invandrarna i deras ansträngningar med att integrera sig i det svenska samhället.

Men resultaten av myndigheternas arbete med det uppdraget är i hög grad avhängigt de förutsättningar som politikerna givit dem. Med den invandringspolitik som förts i Sverige de senaste decennierna, och framför allt under åren 2011-2015, har myndigheterna fått mycket dåliga förutsättningar att bedriva ett framgångsrikt arbete med integration.

Behövs sysselsättningsplatser

Så här långt har denna text som synes varit en smula kritisk till Elisabeth Svantessons debattartikel. Det kan vara på tiden att säga något positivt. Här kommer därför en sötare karamell, som omväxling till de syrligare som bjudits ovan:

Värdet av att hålla långtidsarbetslösa i sysselsättning uppmärksammas i debattartikeln. Det är bra. Den som varit arbetslös alltför länge och som hamnat riktigt mycket bredvid, behöver hållas igång. Annars närmar sig chansen till arbete noll.

Det ofta föreslagna universalmedlet utbildning är ingen generell räddningsplanka. Det finns många, framför allt bland lågutbildade asylinvandrare från Afrika och Mellanöstern, som har svårt att tillgodogöra sig en kvalificerad utbildning. Utfallet efter etableringsuppdraget har också visat att studieviljan i dessa grupper är sporadiskt fördelad.

Återstår då sysselsättning i någon form. Där finns för stunden ett tomrum. Fas 3 är snart avvecklat och arbetsträning har inte fått den omfattning som förespeglats. Följden har blivit att många långvarigt arbetslösa går i passivitet och blir ännu mer långvarigt arbetslösa, dag efter dag, medan förutsättningarna att kunna konkurrera om ett jobb blir mindre och mindre.

Ylva Johanssons “verkstad”

Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson kommenterar moderaternas debattartikel i Sveriges Television med en känd refräng: “Det viktiga nu är att vi gör verkstad. Och det händer saker på Arbetsförmedlingen, det går i rätt riktning.”

Det är svårt att riktigt tro på det Ylva Johansson säger.

Svenska Dagbladet, Sveriges Television, Aftonbladet, rapporter från Arbetsförmedlingen och Blåelds årskrönika 2016 har visat att den sittande regeringens arbetsmarknadspolitik fallerat över nästan hela linjen. Allra mest för de som har det svårast på arbetsmarknaden.

Det är givetvis viktigt att det görs verkstad inom arbetsmarknadspolitiken. Men det har inte hänt hittills under Ylva Johanssons tid som ansvarig minister.

Widar Andersson underkänner regeringens arbetsmarknadspolitik

Detta har också den kunnige och erfarne gråsossen Widar Andersson, chefredaktör vid Folkbladet och tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna, insett.

I en krönika i Arbetsmarknadsnytt underkänner han sina partikamraters politik på området.

Widar Andersson efterlyser bland annat en modern variant av Samhall. Här skulle arbetsintegrerande sociala företag kunna utgöra ett embryo – och med tiden kanske en stomme – till en alternativ arbetsmarknad för de numera ganska många människor, som av olika skäl inte anses räcka till på den ordinarie arbetsmarknaden.

Men Ylva Johansson och Arbetsförmedlingen strävar i stället ihärdigt med att rycka undan mattan för många sociala företag, genom den hastiga och illa genomtänkta avvecklingen av fas 3 utan adekvata ersättningsåtgärder. I det fallet görs, om inte verkstad, så i vart fall destruktionsanläggning.

Widar Anderssons slutkläm om den nuvarande arbetsmarknadspolitiken är inte smickrande, vare sig för Ylva Johansson eller den regering hon företräder:

“Att smådutta med snabbspår, statliga praktikanter och med rekorddyra extratjänster duger inte”.

Nej, just det. Duger inte.

Misslyckat

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök