skip to Main Content
Ett Arbetsmarknadspolitiskt Haveri

Ett arbetsmarknadspolitiskt haveri

Årskrönikan 2016 fokuserar på arbetsmarknadspolitiken. Vi ska ta en titt på utfallet av ett antal av de åtgärder som stått till buds. För den otålige kan det med en gång sägas: resultaten har överlag inte varit goda (därav rubriken på krönikan).

Nedläggningen av fas 3 och de ersättningsåtgärder som kommit till bruks får stort utrymme. Också här serveras kritik – de hittills dominerande ersättningsåtgärderna är svaga, troligen sämre än en ordinär fas 3-plats var.

Som avrundning får Arbetsförmedlingen ett hårt paket, lagom till julhelgen. Det är väl förtjänt.

För att sammanfatta året som gått i en enkel mening: 2016 har inte varit något bra år, för den som vill tro på arbetsmarknadspolitikens möjligheter.

Arbetsmarknaden – enkla jobb och låga löner

Sverige har fått en tudelad arbetsmarknad, konstaterade Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson i somras, efter det att han hade läst Arbetsförmedlingens Arbetsmarknadsrapport 2016.

För medelklassen fungerar det ganska bra och arbetslösheten för inrikes födda är låg, med undantag för vissa grupper med specifika svårigheter på arbetsmarknaden.

Men långtidsarbetslösheten var då 60 procent och andelen av de arbetslösa som räknas som svaga på arbetsmarknaden hade stigit till 53 procent. Och detta i en högkonjunktur med stark efterfrågan på arbetskraft, till och med brist inom vissa yrken.

Det är framför allt de utrikes födda, enkannerligen asylinvandrarna, som har det riktigt svårt att hitta ett jobb. Allt fler riskerar att glida in i ett mer eller mindre permanent bidragsberoende – så vad göra?

Inom arbetsmarknadspolitiken finns en uppsjö av traditionella lösningar, med olika variationer, att välja på. Dessa åtgärder har emellertid inte gjort någon succé under året som gått, vilket vi ska återkomma till längre fram i den här krönikan.

Fast låt oss dröja något vid arbetsmarknaden som sådan. Här anas radikala, smått dramatiska, förändringar i vardande.

Till slut har frågan om enklare jobb, med lägre löner, på allvar kommit upp på agendan.

Socialdemokraterna försöker i och för sig så långt som möjligt undvika att tala om lägre löner, men i våras gav statsminister Stefan Löfven (S) näringsminister Mikael Damberg (S) i uppdrag att skaka fram 30.000 så kallade “enkla jobb”.

Sedan i somras sitter LO och Svenskt Näringsliv i förhandlingar om vilka villkor som ska råda för enkla jobb. Än så länge går det trögt och samtalen strandade nyligen, men frågan ligger numera där på bordet och pockar på ett svar.

Svenskt Näringslivs bud är en ny anställningsform med halverade arbetskraftskostnader. Heltidsarbete till 75 procents lön, slopad arbetsgivaravgift och utan krav på kollektivavtal, samtidig utbildning eller medverkan av Arbetsförmedlingen.

LO:s ledning är dock bestämda i sin uppfattning, att lösningen inte får vara en utveckling med lägre löner och sämre anställningsvillkor.

Uppenbart är att parterna står en bit ifrån varandra. Fortsättning lär ändock, av tvingande skäl, följa in på det nya året.

Den svarta arbetsmarknaden

Vi fick lagom till första advent en inblick i hur den svarta arbetsmarknaden kan se ut, genom en rapport från Timbro. Författare är Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa, varför rapporten får ses som en politiskt färgad partsinlaga. Det gör den dock inte mindre intressant.

Tack vare att Dousa redovisade löneläget på den svarta arbetsmarknaden inom en handfull arbeten, gick det att räkna på hur låga löner som kan tänkas bli aktuella på en “vit låglönemarknad”. De lönerna skulle verkligen bli låga, om den av Dousa redovisade svarta arbetsmarknaden är en relevant indikator.

Arbetsmarknadspolitiska satsningar – och misslyckanden

Extratjänster

Extratjänsterna var ett av regeringens stora paradnummer, som en av de centrala ersättningsåtgärderna för deltagarna i fas 3. Men de har varit en besvikelse – kanske en av arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johanssons (S) största motgångar, så här långt.

För att försöka få fart på rulljangsen kring åtgärden, har regeringen gjort en del förändringar.

Extratjänsterna har utökats till 100 procent, med fullt subventionerat löneläge upp till 18.200 kronor i månaden. De har utvidgats till att också gälla nyanlända invandrare, plus att uppgörelse har nåtts om att använda extratjänster även inom äldreomsorgen.

Skall det räcka för att ge en välbehövlig skjuts åt denna arbetsmarknadspolitiska profilåtgärd? Siffrorna det första året är verkligen inget att skryta med. Efter drygt ett år har inte ens 2.000 extratjänster registrerats i hela landet, samtidigt som det är flera tiotusental arbetslösa som uppfyller villkoren för att kunna få en extratjänst.

Snabbspår

De så kallade snabbspåren marknadsförs som ett sätt att skapa snabbare vägar in på arbetsmarknaden för asylinvandrare som har erfarenhet eller utbildning inom ett så kallat bristyrke.

Svenska Dagbladet gjorde i början av hösten en kartläggning över utfallet så här långt. Det såg inte bra ut, det var få deltagare och osäkra resultat.

Lång dags färd mot oklar destination, alltså. Tummen ner för detta.

100-klubben

100-klubben är ett initiativ som sjösattes under hösten 2015, då asylsökande trängde på i täta skaror. Regeringen sträckte ut en hand till de stora företagen och bad om hjälp.

Tanken är att arbetsgivaren ska ta emot asylinvandrare på praktik eller andra insatser i samarbete med Arbetsförmedlingen. De företag som lovade att ta emot minst 100 invandrade inom tre år ingår i 100-klubben.

I början av november i år redovisade Arbetsförmedlingen resultat av det första årets samarbete. Myndigheten förklarar sig nöjd och tycker siffrorna är positiva, men hör därmed sannolikt till minoritetssidan av bedömarna.

Resultaten är nämligen inte något att yvas över, insatta i ett sammanhang.

Det är än så länge bara 3 procent av de stora företagen (med fler än 250 anställda) som velat ställa upp. Det får nog ses som en besvikelse, med tanke på att det här näst intill skulle röra sig om en nationell mobilisering, driven av stort patos och den humanitära stormaktens allra vackraste instinkter. Där och då, den dramatiska hösten 2015.

Efter ett års “satsning” är det 28 företag som förbundit sig till 100-klubben, 25 av dessa som faktiskt tagit emot någon, totalt omkring 700 asylinvandrare i praktik i dessa företag och strax under 300 i subventionerade anställningar. Här finns ingen påtaglig anledning att göra vågen.

Ha i åtanke att det rör sig om en målgrupp – de stora företagen i Sverige – som totalt har fler än två miljoner anställda. Att då i en högprofilerad satsning under ett år lyckas få dem att anställa omkring 300 personer (med subventioner, därtill) – är det värt att bokföra som annat än en kuriosapost för arbetsmarknadspolitiken?

En kvartett besvikelse

Låt oss runda av med en kvartett åtgärder, som också de kännetecknas av marginella resultat (hämtade från Arbetsförmedlingens statistik, vecka 50 2016): Instegsjobb 4.309 stycken; Traineejobb 265 st; Yrkesintroduktion 794 st; Utbildningskontrakt 2.039 st.

Antalet arbetslösa i det som kallas de svaga grupperna rör sig uppemot ett par hundratusen. De insatser vi har tittat på är alla riktade mot dessa grupper. Sammantaget når de för stunden inte upp till mer än runt 10.000 kraftigt subventionerade och tillfälliga arbeten.

Det är ingen överdrift att kalla det för ett arbetsmarknadspolitiskt haveri, sett till de ymniga resurser i form av kapital och arbete som investerats för att nå fram till dessa 10.000 konstruerade jobbtillfällen.

Fas 3 har ersatts av svaga åtgärder

Så långt har det här varit en nedslående uppräkning av besvikelser och misslyckanden inom arbetsmarknadspolitiken under 2016.

Någon kanske börjar undra, om vår nuvarande arbetsmarknadsminister och hennes högra hand Arbetsförmedlingen inte duger till någonting alls?

Jodå, faktiskt gör de det. För en sak har Ylva Johansson och hennes vapendragare lyckats med, dessutom långt över förväntan: nedläggningen av fas 3. Den har gått med rekordfart och överträffat alla i förväg uppgjorda prognoser.

Men det är bara själva nedläggningen som lyckats. De insatser som kommit att ersätta fas 3, har i huvudsak blivit andra – och sämre – än de tilltänkta.

Ylva Johanssons löfte var att de tidigare fas 3-deltagarna, samt de som framgent tillbringat längre tid än 450 arbetsdagar i Jobb- och utvecklingsgarantin, i huvudsak skulle få del av kvalificerade aktiviteter. Främst bland dessa skulle extratjänster, utbildning med bibehållet aktivitetsstöd och arbetsträning vara.

I realiteten har det blivit så att tunna och i stora stycken innehållslösa åtgärder såsom kartläggning, jobbsökaraktivitet med coachning, matchning och uppföljning samt Stöd och matchning hos kompletterande aktör blivit de stora ersättningsåtgärderna, enligt Arbetsförmedlingens “Prognos för utbetalningar 2016-2020” (daterad 26 oktober 2016), sid 24.

De förstnämnda två är aktiviteter bara till namnet och motsvarar sådant som den arbetslöse tidigare verkningslöst ägnat sig åt inom fas 1 och fas 2 i den gamla fasindelade Jobb-och utvecklingsgarantin.

Vad “matchning och uppföljning” innebär konkret är svårt att fånga in. Det låter inte som någon åtgärd med större mått av aktiviteter för deltagaren.

Stöd och matchning hos kompletterande aktör är en aktivitet med relativt lite schemabunden tid, 5-10 timmar per vecka i normalfallet. Också här riskerar aktivitetsnivån att bli låg.

Den stora bristen vad gäller matchning i det här sammanhanget, är att den inte är effektiv för människor med alltför svag ställning på arbetsmarknaden – det finns helt enkelt inte tillräckligt många okvalificerade jobb att matcha de lågkompetenta deltagarna mot. Oavsett hur mycket man än stöttar eller följer upp de misslyckade matchningsförsöken.

Summa summarum: de “aktiviteter” som Arbetsförmedlingen i huvudsak använder sig av som ersättningsåtgärder för fas 3, är sekunda åtgärder med låg aktivitetsnivå. Inte mycket bättre än att gå öppet arbetslös och söka jobb, med rapport till Arbetsförmedlingen då och då.

Det är knappast vad en långvarigt arbetslös, med svag ställning på arbetsmarknaden, behöver för att komma vidare i karriären. Om det nu inte är permanent arbetslöshet och livslångt bidragsberoende som är tänkt att vara karriären, förstås.

För många av de långvarigt arbetslösa som Arbetsförmedlingen lyft ur fas 3 och placerat i någon av de fyra ovan refererade “aktiviteterna”, skulle sannolikt arbetsträning vara en mer relevant och nyttig åtgärd.

Arbetsintegrerande sociala företag drabbas hårt

En tråkig bieffekt av den brådstörtade nedläggningen av fas 3, är att de arbetsintegrerande sociala företagen drabbas hårt. Det finns en uppenbar risk för att ett betydande antal kommer att tvingas dra ned på verksamheten. I allvarliga fall kan det bli fråga om utslagning och nedläggning.

De sociala företagen, liksom andra seriösa anordnare, har i många fall gjort ett utmärkt arbete med deltagare inom fas 3. De insatserna har imponerat också på Ylva Johansson, som annars mest haft hårda ord till övers för den arbetsmarknadspolitik som Alliansen en gång bedrev.

Därför har arbetsmarknadsministern klart och tydligt fastslagit, att hon vill att Arbetsförmedlingen ska anvisa arbetslösa som behöver arbetsträning till de sociala företagen.

Denna uttalade viljeyttring från Ylva Johanssons sida har dock än så länge inte satt några märkbara spår i Arbetsförmedlingens rutiner. Anvisningarna till arbetsträning är alltför få, trots att behovet av platser sägs vara stort.

Regeringen har också påbörjat vad de kallar en satsning på de sociala företagen. Den är dock både otillräcklig och felriktad och kommer sannolikt varken att göra till eller från.

Med förlusten av många av de sociala företag som arbetar med människor som står långt från chansen till ett arbete, försvinner sannolikt också en central pusselbit kring vilken en alternativ arbetsmarknad hade kunnat byggas.

Ett mänskligt alternativ, med arbetsanordnare som dels skulle kunna ställa rimliga krav på individen, dels visa förståelse för att människors förmåga att leva upp till sådana krav kan variera. I välskötta verksamheter med acceptans för mänskliga svagheter, större tolerans för avvikelser och en i vissa avseenden mer tillåtande och vid behov förlåtande attityd.

Det får förbli en vacker dröm. Skada – en sådan kompletterande arbetsmarknad hade varit av stort värde, för de många som har alltför svårt att hävda sig på den ordinarie arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingen

En krönika om svensk arbetsmarknadspolitik är inte komplett utan några ord om Arbetsförmedlingen, landets minst förtroendeingivande myndighet. Just denna krönika har dock redan vuxit sig lång.

Så vi hänvisar den intresserade till en sammanställning som företagaren och samhällsdebattören Rebecca Weidmo Uvell gjorde i slutet av oktober: Sveriges sämsta myndighet – Arbetsförmedlingen.

Med detta hårda paket till läsekretsen, återstår det bara att önska God Jul och ett Gott nytt år.

Sådant det nu blir.

Framtiden

Leonard Cohen:

I have seen the future, brother: it is murder.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök