skip to Main Content
Vad är Non-Accelerating Inflation Rate Of Unemployment?

Vad är Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment?

NAIRU är en förkortning av ”Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment”, på svenska ungefär ”arbetslöshetstalet som inte får inflationen att stiga”. Ofta kallas det ”jämviktsarbetslöshet” i den svenska politiska debatten.

Vad är då jämviktsarbetslöshet?

Det var den amerikanske ekonomen Milton Friedman (som föddes 1912 och dog 2006) som hävdade att det finns ett läge när arbetslöshets-siffran i ett samhälle inte driver inflationen.

Teorin bygger på antagandet att när antalet arbetslösa minskar i ett marknadsekonomiskt samhälle så ökar konsumenternas köpkraft. Samtidigt försämras penningvärdet, det vill säga, det blir inflation. När det blir inflation försämras de svenska företagens internationella konkurrenskraft, Volvobilar blir dyrare i till exempel USA, vilket i sin tur leder till ökad arbetslöshet. Så är man tillbaka där man nyss var.

Med hjälp av NAIRU kan man i teorin räkna ut ett tal för arbetslösheten som håller inflationen i schack.

I Sverige har Konjunkturinstitutet 2011 bedömt att jämviktsarbetslösheten är cirka 6,5 procent. Sedan dess har regeringarna i Sverige fört en politik som, tillsammans med riksbankens penningpolitik, skall leda till en önskad inflation på cirka 2 procent som anses vara den optimala inflationen. Den nivån på inflationen medför inte så stora negativa konsekvenser för ekonomin. Det vill säga att Volvobilar blir bara lite dyrare i USA. Inte så dyra att amerikaner slutar köpa dem. Därmed skulle inflationen inte påverka arbetslösheten. I teorin alltså.

Problemet med denna teori är dock att den inte fungerar. Sedan vi i Sverige har börjat arbeta efter denna teori har inflationen inte stigit alls, från en redan låg nivå under 2 procent har den bara minskat stadigt, trots att räntan har sänkts så mycket att den nu är negativ. Tanken är ju att låg ränta skall öka hushållens och företagens köpkraft. Men av någon anledning fungerar teorin alltså inte i praktiken.

Samtidigt har vi en arbetslöshet som ligger stilla kring 6-7 procent (just nu 6,2 procent) och som kommer att fortsätta göra det så länge denna politik fortsätter. Om vi inte hamnar i en lågkonjunktur igen. Då vet ingen vad som kommer att hända. Det är en helt ny situation.

De cirka 350000 personer som idag är arbetslösa i Sverige lider samtidigt stora kval och får stå ut med många hemskheter på grund av sin situation. Detta är alla politiker väl medvetna om, trots det för de gladeligen denna politik, eftersom den gynnar de som har höga inkomster och mycket pengar sparade. Deras rikedom tappar inte i värde på grund av att inflationen är låg, nästan obefintlig. De personer som är rika är viktiga för politikerna, inte bara för att de liknar politikerna själva, utan också för att de är ganska säkra väljare. Det är de rika som verkligen går och röstar. Det är de som förväntas rösta på politiker som gynnar dem. Det är de som sedan kräver den politik som gynnar dem och så är cirkeln sluten.

Alla de knappt fem miljoner personerna som har ett jobb i Sverige tycker kanske också att det är ganska bra med låg inflation. De har ju jobb och deras tillgångar blir heller inte urholkade i värde. Men de som är arbetslösa har det som sagt inte lätt. Av de cirka 350000 arbetslösa är cirka en tredjedel, alltså cirka 125000 personer långtidsarbetslösa (har varit arbetslösa ett halvår eller mer). För dem är situationen långt värre. De riskerar att bli fast i arbetslöshet på grund av arbetsgivarnas rädsla att anställa ”oprövade” personer.

Ofta är dom också deprimerade eller på annat sätt “stukade” av livet eller sin situation. De kanske saknar utbildning, erfarenheter och är kanske inte så bra på svenska språket. Att vara arbetslös en längre period tär på psyket och kan leda till psykosomatiska sjukdomar. Man kanske vänder på dygnet och skaffar sig dåliga vanor och dåliga kamrater. Har man den minsta benägenhet att ta till flaskan kan denna ovana förvärra situationen och faktiskt leda till att man går under.

Varför finns det inga “enklare jobb”?

Dessa personer skulle behöva ett enklare jobb som de kan klara av och kanske “växa in i”. Dessa jobb finns inte idag. Många arbetsgivare tror att det kanske ”är något fel” på den personen just för att den är arbetslös. Den som varit arbetslös en kort tid eller som till och med fortfarande har ett jobb anses ha ett ”högre värde”, den är ju redan ”kollad” och ”godkänd” av en tidigare eller nuvarande arbetsgivare.

Arbetsgivaren känner sig trygg med att anställa en person som redan har ett jobb eller bara varit arbetslös en kort tid. Men det kan vara lika “riskabelt” att anställa en person som redan har ett jobb eller bara varit arbetslös en kort period. Som arbetsgivare har man idag inte tid eller resurser att avgöra om personen verkligen passar för jobbet. Missbruk kan döljas vid intervjun. Att ha en viss kompetens på papper innebär inte att man verkligen har denna kompetens, det kan vara kunskaper som man inte använt sig av och därmed glömt.

Många personer med olika diagnoser skulle kunna vara perfekta för vissa specifika jobb. Ta till exempel de personer som anställts av olika dataföretag för att programmera. Trots, eller snarare tack vare sin diagnos som autister, är de perfekta för jobbet som programmerare. De ser direkt små fel som en “vanlig” person skulle missa. Deras hyperlogiska hjärnor är väldigt lämpade för jobbet. Jag är övertygad om att det finns andra jobb som passar andra diagnoser lika perfekt. Men vem skall göra jobbet att matcha dessa personer med jobben?

Denna avsaknad av matchning är skadlig inte bara för de individer som drabbas och därmed förblir arbetslösa, utan kan även vara destruktivt och skadligt för arbetsgivarna som inte får den person som skulle vara optimal för jobbet. De personer som arbetsgivarna slentrianmässigt anställer kan till och med vara direkt dåliga på sitt jobb. De kan ha stora problem i det nya jobbet. Ingen arbetssituation är den andra lik. Egentligen borde varje arbetssökande testas eller utvärderas på något sätt inför varje ny anställning så man kan se om personen är lämplig och har kapacitet att klara av jobbet. Det är alltför enkelt idag att på grund av bland annat tidsbrist enbart gå på tidigare meriter och en ytlig bedömning av personerna vid en eller flera intervjuer.

Alla borde ha samma chans att komma ifråga för ett jobb. Alla människor är dock rädda för att göra fel, välja fel, att inte räcka till, även arbetsgivare. Detta gäller i alla sammanhang i samhället, på arbetsplatser och i relationer. Därför är det lätt hänt att man rationaliserar alltför mycket och endast väljer den trygga, invanda metoden att anställa nya medarbetare. Man gör som man alltid har gjort.

Många arbetsgivare är fast i en föreställning om att en blivande anställd skall vara på ett visst sätt. Den skall ha en viss utbildning och kompetens för att passa för det eller det jobbet.

Oftast är dessa bilder av ”hur det skall vara” helt missvisande och direkt kontraproduktiva och gör att en arbetsgivare missar väldigt många bra kandidater på grund av tunnelseendet.

På samma sätt är politikerna i Sverige idag fast i sin syn på NAIRU och verkar fast beslutna att köra detta spår i botten. Det tycks inte hjälpa att alla kan se att det inte fungerar. Inflationen står still eller minskar, arbetslösheten står still eller ökar, vilket leder till stora kostnader för staten och för de drabbade personerna. Inte bara ekonomiska kostnader utan kostnader i form av mänskligt lidande och kanske för evigt stukade personer som kanske aldrig mer kommer att få eller kunna ta ett jobb.

En person som försöker lösa ett problem med en viss metod och misslyckas men ändå provar samma metod igen och igen kan med fog betecknas som en idiot. Vad kallar man ett samhälle som försöker lösa ett problem utan att lyckas men ändå fortsätter att använda samma metod?

NAIRU?

Alla politiker idag är alltför rädda för att tappa väljare. Istället för att tala om vad de skulle vilja eller kunna göra, pratar de så lite som möjligt, håller sig borta från ”skandaler” och ”drev” och bara flyter fram i något slags välling av påstådd välvilja och omsorg om individerna i samhället. Regeringen bara administrerar landet istället för att till exempel regera det. Oppositionen är upptagna med interna strider och beter sig som gnälliga, trötta småbarn som inte får chips till middag. Effekten blir att de potentiella väljarna dras till alternativ som kan bli förödande för Sverige som Sverigedemokraterna. De har en annan retorik men egentligen samma politik som de andra borgerliga partierna kryddad med lite rasism och människoförakt. I USA har vi Donald Trump som svar på samma fenomen där.Nu blev det ju så illa också att an gick och vann presidentvalet i USA.

Med tanke på att Donald Trump vann presidentvalet är det nog inte längre så känsligt vilken inflationspolitik Amerikas förenta stater kommer att bedriva. Hans politik kommer att leda till långt större negativa effekter för hela världen än lite stelnad inflation och hög arbetslöshet.

Politikerna borde lyssna mindre på ekonomer och mera på sitt eget hjärta. Politiker borde sätta sig in i vardagen som gäller för väldigt många invånare i det land de vill regera. Känna med och för sina medborgare istället för att lyssna på gamla stofiler till ekonomer som tror att ekonomi är någon slags vetenskap. Problemet med ekonomin som vetenskap är ju att den aldrig kan testas i ett laboratorium, den förutsätter alltid människor av kött och blod och verkliga förhållanden i verkligheten. Det gör att det aldrig kan bli tal om kontrollerade experiment inom ekonomin och därför kan man inte dra några vetenskapliga slutsatser av ekonomin som vetenskap. Tyvärr.

Foto: By The Friedman Foundation for Educational Choice – RobertHannah89 CC0

Johannes Hacker

Gammal trött gubbe i keps som arbetar socialt i ett socialt företag. Demokrati kräver arbete och arbete för alla ger en demokratisk framtid.

Back To Top
×Close search
Sök