skip to Main Content
Sociala Företag – Inom Kort Ett Minne Blott?

Sociala företag – inom kort ett minne blott?

Vi har under sommaren uppmärksammat den brådstörtade avvecklingen av fas 3, som ligger långt före plan, och den del som Arbetsförmedlingen i viss utsträckning har i den processen.

Möjligen undrar nu någon läsare vad det här egentligen spelar för roll. Fas 3 ska ju ändå avvecklas, så om det går på två år (enligt Arbetsmarknadsdepartementets direktiv) eller ett år – vad har det för betydelse?

Svaret på den frågan är tudelat: för just den läsaren kanske ingen betydelse alls; för den som är involverad i det som kallas den sociala ekonomin, kan hastigheten i avvecklingen av fas 3 däremot spela stor roll.

Det har under de senaste åren utvecklats en koppling mellan fas 3 och de sociala företagens förutsättningar för verksamhet och överlevnad. En alltför hastig avveckling av fas 3 kommer därför att orsaka stora bekymmer för företagen. Tiden för omställning till en tillvaro efter fas 3 blir för kort. Därigenom finns en påtaglig risk för att ett betydande antal av de sociala företagen tvingas lägga ned verksamheten.

En sådan utveckling skapar också huvudbry för regeringen, eftersom det försämrar arbetsmarknadspolitikens framtida möjligheter att hjälpa svårplacerade arbetslösa att hitta jobb eller bra praktikplatser.

Vad är så speciellt med arbetsintegrerande sociala företag?

Arbetsintegrerande sociala företag intar en särskild nisch i ekonomin. De verkar delvis under andra förutsättningar än vad andra företag och offentlig sektor gör.

En del sociala företag profilerar sig genom att arbeta med områden i samhället, där näringsliv och offentlig sektor lämnat luckor. Det handlar ofta om behjärtansvärda syften.

Andra har som främsta drivkraft att kunna anordna arbeten för människor som har svårt att få ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. På så vis stärks individen, genom egen försörjning, social gemenskap och minskat utanförskap. Här riktar sig den behjärtansvärda insatsen direkt mot de människor man anställer, även om det givetvis kan kombineras med goda samhällsinsatser också genom den verksamhet som det sociala företaget ägnar sig åt.

Sociala företag är dessutom värdefulla aktörer vid arbetet med att integrera asylinvandrare i det svenska samhället. Det kan tyckas lite trist för arbetsmarknads- och etableringsministern om den resursen krymper i onödan, som en följd av Arbetsförmedlingens (över)ambitiösa arbete med nedläggningen av fas 3.

Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten

Sociala företag

En sak som bör uppmärksammas är att ett arbetsintegrerande socialt företag inte får ta ut eventuell vinst ur företaget hur som helst. Vinsten ska i huvudsak återinvesteras i verksamheten – en organisation som inte gör så, får inte kalla sig arbetsintegrerande socialt företag.

Därmed slipper den sociala ekonomin uppslitande diskussioner som den om vinster i välfärden. Den undgår också sådana stigmatiserande företeelser som fas 3 drabbades av genom iögonfallande vinstuttag i till exempel Jobbfabriken.

Nu är det här, vad man ska göra av vinsten, för det mesta inte något större problem för de flesta sociala företag – svårigheten är snarare att undvika alltför stora underskott. Det krävs lite av mirakel för att sociala företag i gemen ska kunna gå runt (för att inte tala om att gå med vinst).

Vanligtvis är en hel del av de anställda hämtade bland förlorarna på arbetsmarknaden; alltså individer som under flera år varit ratade av arbetsgivarna, ofta (får man tyvärr säga) av begripliga skäl. Det rör sig i många fall om lågpresterande människor, med ojämn arbetsförmåga, mätt med den tämligen krävande mall som numera tillämpas på svensk arbetsmarknad.

Arbetsmarknadspolitiken de senaste decennierna – en studie i otillräcklighet

Det går att ifrågasätta om den traditionella arbetsmarknadspolitiken i dag har lösningar som passar för den här gruppen av arbetslösa, om nu målet är att nå fram till ett mer långvarigt arbete med en kravnivå som är rimlig för den berörda individen.

I samband med den ekonomiska depressionen i början av 1990-talet fick Sverige inte bara en utslagning av människor på arbetsmarknaden; vi såg också en nedgång i antalet enklare och mindre kravfyllda jobb – en process som för all del då redan varit igång under ett par decennier. Den strukturförändringen av arbetsmarknaden har sedan fortsatt i rask takt.

Under massarbetslösheten på 1990-talet föddes också överflödet av mer eller (oftast) mindre verkningsfulla åtgärder: praktikplatser, ALU-sysselsättningar och dylikt, med syftet att ge långtidsarbetslösa möjlighet att vässa arbetsförmåga och CV efter en längre tid i passivitet.

Kring millennieskiftet började en ny trend göra sig gällande: det blev svårare för människor med långvarig arbetslöshet i bagaget att hitta en arbetsgivare som ville ta emot dem för praktik.

Lönesubventioner och handledarbidrag

Framtid i Arbete

Lösningen på det problemet, från arbetsmarknadspolitikens sida, var att erbjuda en extra morot till de arbetsgivare som tog emot långtidsarbetslösa. Anordnarbidraget till fas 3-anordnare är ett känt exempel på detta, men alls inte unikt.

Åtgärden arbetsträning inom Jobb-och utvecklingsgarantin, för att ta ett nutida exempel, har något som kallas “merkostnadsersättning” till anordnaren, i intervallet 150-500 kronor per närvarodag för den arbetstränande. Det ska, enligt Arbetsförmedlingens faktablad, täcka sådant som kostnader för handledning, deltagarens arbetsplats, utrustning och arbetskläder.

Framväxten av lönesubventioner av olika slag var givetvis en utveckling i samma anda – sänka kostnaderna för arbetsgivaren och därmed trösklarna för den långtidsarbetslöse till ett arbete.

Det kan vara värt att notera att också här förekommer det en extra morot till arbetsgivaren, i form av ersättningar bredvid lönesubventionen. Dessa ersättningar är analoga med till exempel anordnarbidraget i fas 3 eller ovan nämnda merkostnadsersättning för den som tar emot en arbetstränande.

Exempel på subventionerade jobb med det extra lockbetet är de tidigare plusjobben samt de nuvarande traineejobben och extratjänsterna.

Det finns en underliggande förändring på arbetsmarknaden som skapat behovet av alla dessa arbetsmarknadspolitiska konstruktioner. Nämligen den utveckling på arbetsplatserna, som lett fram till att allt fler inom arbetskraften betraktas som antingen för olönsamma inom näringslivet eller för lågproduktiva i offentlig sektor. Minusposter i bokslutet, helt enkelt.

Kan dagens sociala företag vara embryot till en alternativ arbetsmarknad?

 

Mot bakgrund av ovanstående har det fötts tankar om en alternativ arbetsmarknad, med mänskligare krav på de svagare anställda. Där arbetsgivare kan vara mer toleranta och förstående för människor med lägre och ojämnare arbetsförmåga och kanske också har utrymme för individer med en smula avvikande beteende.

Det är inom ramen för den alternativa arbetsmarknaden vi bör se de sociala företagen och den särbehandling de behöver, för att kunna klara sig i konkurrens med övrig privat näringsverksamhet och den offentliga sektorns skattefinansierade verksamheter.

Två kritiska bristvaror bland de sociala företagen är än så länge affärskunnande och finansiering.

Här har vi kanske det främsta skälet till att många sociala företag kommit att luta sig så starkt mot anordnarbidraget inom fas 3, för sin överlevnad och tillväxt.

Där gick det att få finansiering av verksamheten, genom att använda sig av det som är kärnan i kompetensen och engagemanget hos eldsjälarna: att ta emot, stötta och försöka hjälpa människor i långvarigt utanförskap.

Individer som inte bara är svaga på arbetsmarknaden, utan i många fall också tilltufsade och blåslagna av livets hårda törnar – inte minst de smällar som ges vid möten och konfrontationer med fyrkantiga myndigheter och rigida regelverk.

Många anställda i de sociala företagen riskerar nu att förlora jobbet

Finansieringen via anordnarbidraget i fas 3 har också gett många sociala företag möjlighet att anställa tidigare långtidsarbetslösa, ofta personer som de sociala företagen först haft som deltagare i sina fas 3-verksamheter. Det kan röra sig om flera hundra personer som fått jobb på detta vis, människor som annars kanske aldrig skulle fått se en månadslön igen.

De här anställningarna kommer förstås i stor utsträckning att upphöra, i takt med att fas 3 avvecklas och de sociala företagen tvingas dra ned på sina verksamheter.

Alla de anställda som innan de fick jobb i ett socialt företag var långvarigt arbetslösa, löper då stor risk att inom kort åter befinna sig i den permanenta arbetslöshetens utanförskap. Med rådande inriktning på arbetsmarknadspolitiken, får många av dem räkna med att i sinom tid erbjudas “individanpassad internplacering” inom Jobb- och utvecklingsgarantin.

För dessa samhällets olycksbarn kan det vara värt att fälla en tår, eller två.

 

Foto vinjettbild: Blåeld Media. Foton i texten: Thomas Hellsing.

Tårar i regnet

Roy Batty:

All those moments will be lost in time, like tears in rain.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök