skip to Main Content
Debatt I Riksdagen Om Utanförskapet

Debatt i riksdagen om utanförskapet

Utanförskapet och asylinvandrades generellt svaga ställning på arbetsmarknaden var uppe till debatt i riksdagen fredag den 17 juni.

Elisabeth Svantesson (M), vice ordförande i riksdagens Arbetsmarknadsutskott, hade ställt en interpellation till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S). I den pekade Svantesson på regeringens prognoser (i vårbudgeten 2016) om att nästan 1 miljon människor i Sverige, omräknat i helårsekvivalenter, skulle vara beroende av bidrag för sin försörjning år 2020.

Elisabeth Svantesson efterlyste, mot bakgrund av denna dystra prognos, besked om vilka ytterligare åtgärder som regeringen planerade att vidta för att minska utanförskapet.

Den debatt som sedan följde, kretsade i hög grad kring det invandrade utanförskapet. Det som bland annat tar sig uttryck i en ökande segregation, något som vi då och då uppmärksammar på Blåelds nyhetssidor.

Arbetsmarknads- och etableringsminister Johansson uttryckte sig optimistiskt om framtiden under debatten. Frågan är dock om inte den framtidstron är byggd på lösan sand.

Inom området segregation och utanförskap finns det gott om oroande data och väl pålästa tvivlare. Optimism är inte något självklart förhållningssätt i sammanhanget.

Några kommentarer är på sin plats

Några av Ylva Johanssons utsagor kan vara värda att kommentera, med hjälp av utomstående bedömare.

Som brukligt i sådana här diskussioner dök klyschan om vinsten av asylinvandringen “på längre sikt” upp. Den myten borde vara desavouerad sedan en tid tillbaka. Nationalekonomen Tino Sanandaji skrev en klargörande krönika i affärstidningen Realtid för ett år sedan, betitlad Blir det lång sikt snart?.

Ylva Johansson vidhöll att “ambitionen [ska] fortsatt vara att nyanlända kommer i arbete eller studier inom två år”. Den ambitionen är inte trovärdig. I vart fall inte om utsagan ska tolkas som gällande för en hög andel av populationen ifråga.

Jämför med hur webbplatsen Ekonomifakta för några månader sedan beskrev det normala utfallet av etableringsfasen, i inlägget Vad händer efter etableringsuppdraget?.

Det kan också vara lärorikt att läsa ett inlägg som den grävande gråsossen Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna.se för fyra månader sedan, med rubriken Hungriga vargar jagar bäst.

Arbetsmarknads- och etableringsministern förklarade sig vidare vara av uppfattningen “att man bör lära sig jobbet på jobbet och lära sig svenska på jobbet”.

Den första delen, om att lära sig jobbet på jobbet, hör en svunnen tid till. De flesta svenska arbetsgivare vill se nyanställda med kort startsträcka; helst näst intill nyckelfärdiga i samma stund de första gången kliver in på sin nya arbetsplats.

Konkurrensen i det privata näringslivet och kraven på den offentliga sektorn tillåter knappast något annat, nu för tiden.

Om det aktuella jobbet var på ett socialt företag, skulle det förstås kunna fungera så som Ylva Johansson önskar. Men bland de sociala företagen stundar en brysk och snar gallring, till följd av nedläggningen av fas 3. De symboliska insatser minister Johansson vidtagit för att söka begränsa skadeverkningarna kommer inte att göra varken till eller ifrån i det fallet.

Inlägget Kris för sociala företag när fas 3 läggs ned , på Blåelds nyhetssidor, redogör för de sammanhangen.

Vad gäller det här med att “lära sig svenska på jobbet” är det ingen given sak, som en debattartikel hämtad ur Dagens Samhälle visar: Riv barriärerna mellan SFI och arbetslivet.

Ylva Johansson sätter hopp till yrkesintroduktionsanställningarna och traineejobben, två subventionerade anställningsformer för ungdomar som ska vidgas till nyanlända asylinvandrare.

Hittills har dock arbetsgivarnas intresse varit svalt för dessa anställningsformer. Det är inte säkert att intresset skulle öka, om det i stället för ungdomar skulle röra sig om vuxna med tänkbara språk- och kulturbarriärer att forcera.

Arbetsmarknads- och etableringsministern avslutade debatten med att tala om behovet av samarbete, partierna emellan, i de frågor som rör utanförskapet på arbetsmarknaden och hur detta utanförskap ska kunna minskas och lindras.

Med den insikten, om värdet av samarbete över blockgränsen, gav Ylva Johansson ett prov på verklighetsförankring.

Debatt om utanförskapet i Sverige

I slutet av maj lämnade Elisabeth Svantesson (M), vice ordförande i riksdagens Arbetsmarknadsutskott, en interpellation till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S). I den pekade Svantesson på regeringens prognoser (i vårbudgeten 2016) om att nästan 1 miljon människor i Sverige, omräknat i helårsekvivalenter, kommer att vara beroende av bidrag för sin försörjning år 2020.

Mot den fonden ställde Elisabeth Svantesson följande fråga:

Vilka ytterligare åtgärder avser arbetsmarknads- och etableringsministern och regeringen att vidta för att motverka utanförskapet?

Frågan debatterades i riksdagen fredagen den 17 juni, mellan Svantesson och Johansson.

Ylva Johansson svarade bland annat så här på Elisabeth Svantessons frågor under debatten:

– År 2015 sökte 163.000 människor asyl i Sverige. Det är det högsta antal asylsökande som ett OECD-land någonsin har tagit emot på ett år. Visst leder befolkningsväxten till växtvärk på kort sikt, men om vi orkar lyfta blicken är det ett välbehövligt tillskott av individer som möter ett demografiskt behov som på längre sikt kommer att innebära fler sysselsatta och en starkare ekonomisk utveckling.

– Ambitionen [ska] fortsatt vara att nyanlända kommer i arbete eller studier inom två år.

– Jag är inte särskilt orolig över att nyanlända är arbetslösa dag ett när man skrivs in på Arbetsförmedlingen som det första som händer när man fått uppehållstillstånd i Sverige. Det som oroar mig är att det fortfarande är en väldigt stor andel som är arbetslösa två år senare, när etableringsperioden är slut.

– Utmaningen är att säkerställa kanske inte att nyanlända får jobb från dag ett men att den tvååriga etableringsperioden ska kunna räcka för att man ska få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden eller komma in i relevant utbildning för att kunna bidra och försörja sig på egen lön. Här återstår också mycket mer att göra.

– Jag delar [Elisabeth Svantessons] uppfattning att man bör lära sig jobbet på jobbet och lära sig svenska på jobbet. Jag tror att det är ett bra sätt att lära sig. Då behöver vi fler former för att kunna göra det. (…) Ett exempel är yrkesintroduktionsanställningarna, som vi nu vidgar till fler, till exempel nyanlända. Ett [annat] exempel är traineejobben, som vi också vidgar till att kunna gälla nyanlända.

– När det gäller de utmaningar som Sverige står inför när det gäller sjukskrivningar, när det gäller de många nyanlända som ska få en väg in på den svenska arbetsmarknaden och när det gäller de långtidsarbetslösa som ännu inte har kommit tillbaka i arbete skulle vi ha mycket att vinna på att samarbeta för att lösa problemen.

Riksdagen: Ökande utanförskap (Webb-TV)
Riksdagen: Ökande utanförskap (Dokument och debatt i skrift)

Klockan tickar för dig

Mick Jagger:

You’re out of touch, my baby …

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök