skip to Main Content
De Sociala Företagen Sätts På Undantag, Då Staten Satsar Pengar På Socialt Företagande

De sociala företagen sätts på undantag, då staten satsar pengar på socialt företagande

Arbetsintegrerande sociala företag lovbesjungs av de politiska partierna, på båda sidor om blockgränsen. Men var hamnar statens och det offentligas resurser, när det gäller att stötta det sociala företagandet i praktiken?

Lägger staten och myndigheterna pengarna på att studera socialt företagande, hålla konferenser, kläcka idéer och skapa planer och program för det sociala företagandet? Det vill säga, går resurserna till tjänstemän på olika myndigheter, till paraplyorganisationer, forskare, konsulter och mer eller mindre genuina så kallade experter?

Eller går slantarna, blygsamma som de är, till de sociala företagen för att stärka och stötta deras verksamhet på fältet?

De sociala företagen sätts på undantag

En debattartikel i tidningen Socialpolitik gör gällande att de sociala företagen sätts på undantag. I den mån ekonomiska resurser satsas från det offentliga, så hamnar de företrädesvis hos tjänstemän och forskare – inte i de sociala företagen, skriver artikelförfattaren.

För en utomstående är det förstås svårt att avgöra om det verkligen förhåller sig så. Men ett besök på Tillväxtverkets webbplats ger syn för sägen.

Här handlar det om offentliga medel, som finns att söka för regionalt utvecklingsansvariga. Medlen ska användas “för fler jobb genom arbetsintegrerande sociala företag”.

Dessa “regionalt utvecklingsansvariga” ska komma från den offentliga organisation som har ansvar för den regionala tillväxtpolitiken. Det är den organisationen och de som arbetar där, som kommer att få pengarna och få nytta av dem i sitt arbete med förstudier och genomförandeprojekt.

Det handlar om drygt 5 miljoner kronor som ska fördelas till förstudier och 20 miljoner kronor som är ramen för genomförandeprojekten.

Representanter för arbetsintegrerande sociala företag ska bjudas in att delta i förstudier och projekt, men de lär knappast få med sig något av miljonerna hem till sina sociala företag.

Efterfrågas: affärskunskaper och extern finansiering

En av de arbetsintegrerande sociala företagens viktigaste uppgifter är att anställa arbetslösa som konstant ratas på den ordinarie arbetsmarknaden – de med bristfälliga meritlistor, nedsatt arbetsförmåga och låg produktivitet. På så vis får dessa människor chansen att finna en efterlängtad försörjning och arbetsgemenskap.

Detta kräver ibland ekonomiska resurser av större omfång än en ordinär lönesubvention eller lönebidrag. Bland annat på grund av handledningsbehov utöver det vanliga, ett större mått av hänsyn till individers särskilda förutsättningar och ojämna arbetsprestationer från en del av de anställda.

Samtidigt ska verksamheten drivas med så pass lönsamhet att det i vart fall går runt. Ett socialt företag som hamnar med underskott år efter år slutar som alla företag gör i ett sådant läge – i konkurs.

Detta summerar till två saker som ofta efterfrågas av personer som driver sociala företag. Den ena är extern finansiering som stöd för verksamheten, i vissa delar och skeden. Den andra är kunskaper om hur man driver en affärsmässigt hållbar och lönsam verksamhet under de förhållanden som råder för socialt företagande.

Projekt av det slag som Tillväxtverket understödjer kan , om de lyckas, tillhandahålla utbildningar om hur det affärsmässiga ska skötas.

En tryggare finansiering av de sociala företagen, utöver vad den affärsmässiga verksamheten lyckas dra in, är en knepigare fråga.

Alexanderhugget – extratjänster till de sociala företagen

Det finns dock ett Alexanderhugg, som med ett precisionssnitt skulle förbättra förutsättningarna avsevärt för många av Sveriges sociala företag: tillåt extratjänster hos sociala företag, oavsett verksamhetsområde.

En sådan lösning skulle dessutom skapa betydligt bättre möjligheter för aspirerande sociala företagare – fler skulle våga prova på att förverkliga sina idéer, i samhällets och medmänniskornas tjänst.

Extratjänsterna har det trögt i portgången. Ett viktigt skäl är nog att många av de arbetsgivare som med nuvarande regelverk tillåts anställa människor på extratjänster, inte kan eller vill inlemma oprövade långtidsarbetslösa på arbetsplatsen. I synnerhet inte sådana som dessutom har diffusa problembilder i bagaget.

Men det är just viljan och förmågan att ge dessa svårplacerade människor en ärlig och långsiktig chans, som särskiljer de sociala företagen och i hög grad motiverar deras existens.

I ett läge där Sverige har hundratusentals arbetslösa som få arbetsgivare på den ordinarie arbetsmarknaden vill veta av, är det närmast självklart att rikta extratjänster till de arbetsintegrerande sociala företagen.

De kan, de törs, de vill. Om de bara får den chansen.

Ge bättre förutsättningar till de som jobbar med sociala företag

Politikerna vill gärna att det sociala företagandet ska växa. Och många är de som ska främja sektorn. Men vi som är inne i den, vi har samma usla villkor som alltid. Så skriver Fredrik Bergman, som arbetar i ett arbetsintegrerande socialt företag, i en debattartikel i tidningen Socialpolitik:

De arbetsintegrerande [sociala] företagen har inte vinst som syfte, utan målet att få människor långt från vanliga jobb i deltagande och delägande. Vi äger vårt företag tillsammans, vi som arbetar här. Och vi lever på marknaden, säljer varor och tjänster.

Politikerna har länge hoppats på att vårt land skulle få fler sociala företag, att sektorn skulle ta fart här som i andra länder. Men så har det inte blivit.

Vad som istället hänt, är att vi fått en massa tjänstemän som arbetar med att främja sociala företag, på kommunala socialkontor och näringslivskontor, på statliga verk och på Coompanion. Vi har också fått ett antal forskare som studerar oss – från olika fakulteter. De sociala företagen behöver beforskas, säger man.

I forskningsrapporterna brukar det komma fram att dessa företag gör ett väldigt angeläget arbete, men att de ofta knäar under stress och ryckighet till följd av dålig ekonomi och brist på avtal. Alla dessa främjare och forskare som studerar vårt utsatta läge, kommer till oss med bra löner och trevliga tjänstebilar.

I mjugg har vi som jobbar i verksamheten börjat se de många främjarna som en egen samhällsgrupp. Jag beskrev nyligen detta för en kompis som är filmare och fick till svar att det är samma sak på filmområdet, fler och fler tjänstemän arbetar med att främja filmproduktion, medan själva filmstödet är minskande. Och inom konsten, allt färre konstinköp och stipendier, men allt fler offentliganställda som främjar konst.

Socialpolitik: Sociala företag på vems villkor?

Finansiering och affärskunskaper

Berättelsen om det arbetsintegrerande sociala företaget Le Mat visar tydligt på behovet av såväl extern finansiering som kunskaper om affärsverksamhet, för att äventyret ens ska kunna ta sin början:

Elisabet Abrahamson är franchiseledare för Le Mat Sverige, en kedja av sociala och arbetsintegrerande företag som driver bed and breakfast, hotell och hostel. Hon har lång erfarenhet av sociala företag och efterlyser bland annat ökad kunskap hos fastighetsägare och finansiärer, bättre finansieringslösningar och nya affärsmodeller samt fler lokala partnerskap.

– Le Mat ägs och drivs av de anställda, som är människor som står långt från arbetsmarknaden, och för att utveckla vårt koncept krävs tid, tålamod och tillit. Med stöd från en offentlig aktör eller via ett partnerskap kan detta uppnås, säger Elisabet Abrahamson.

– Den 3 mars 2010 öppnade vi vårt första Le Mat i Göteborg. Inför öppningen hade vi arbetat i fem år med att bland annat bearbeta fastighetsägare och försöka hitta finansieringslösningar. Inför öppningen bildade vi ett aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning, säger Elisabet och fortsätter:

– Därmed kunde vi hyra fastigheten och göra den ombyggnad som krävdes. Genom ett antal olika finansiärer fick vi ihop 650.000 kronor, vilket gjorde att vi kunde låna 3,5 miljoner totalt, via Soficatra en europeisk kooperativ investeringsfond, utan säkerheter.

Mötesplats Social Innovation: Sökes – Ökad kunskap och nya finansieringslösningar

Soppatorsk

Herman’s Hermits:

No milk today – it wasn’t always so …

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök