skip to Main Content
Reflektioner Om Den Nya Arbetsmarknadspolitiken

Reflektioner om den nya arbetsmarknadspolitiken

För ett par veckor sedan hade vi ett inlägg på nyhetssidan om de arbetsmarknadspolitiska insatser som ska ersätta sysselsättningsfasen (fas 3).

Som ett komplement till den texten kommer här några förströdda reflektioner kring ämnet.

Extratjänster – de “riktiga jobben”

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) talade i valrörelsen ofta om de “riktiga jobb” som hon ville ersätta fas 3 med. Vad blev det då av detta propagandanummer? Jo, den huvudattraktion i det nya programmet som går under benämningen extratjänst.

Men är dessa extratjänster verkligen “riktiga jobb” i någon seriös mening? De är tidsbegränsade till ett år, med möjlighet till ytterligare ett års förlängning, och de är subventionerade till 100 procent – för en tjänst om 75 procent. Därtill kommer handledararvode till arbetsgivaren om 115 kronor per arbetsdag under hela perioden.

Med sådana kriterier hade de förtalade fas 3-platserna kunnat göras om till “riktiga jobb” i samma betydelse som extratjänsterna, förutsatt att den nya regeringen genomfört några fullt möjliga förändringar.

Om arbetstiden för heltid i fas 3 hade bestämts till 30 timmar per vecka; om varje deltagare hade fått en schablonersättning någonstans i intervallet 13 000 – 15 000 kronor per månad före skatt; om anordnare avkrävts adekvata jobbliknande sysselsättningar för deltagarna, alternativt rejäla arbetsuppgifter som tidigare satts på undantag på grund av personalbrist.

Då hade också många fler långtidsarbetslösa kommit i åtnjutande av “riktiga jobb”, nämligen alla de som anvisats en sysselsättningsplats inom ramen för fas 3.

Det torde vara få arbetsmarknadspolitiska åtgärder som blivit så granskade, väl uppföljda och sanerade som verksamheterna hos fas 3-anordnare. Så det hade nog kunnat bli rätt bra och uppskattade “riktiga jobb” på många håll – om bara den nya regeringen velat satsa på att behandla de långtidsarbetslösa i fas 3 väl och erbjuda alla som hade sysselsättningsplatser sådana “riktiga jobb”.

Mellanstick: Frågor och svar

Kommen så här långt i texten, kan man tänka sig att delar av läsekretsen formulerat några frågor. Sådana bör rimligtvis besvaras. Förslagsvis genom denna enkla dialog med en fiktiv (men fullt tänkbar) läsare:

– Skulle inte det här med avlönade fas 3-platser innebära en massa “hitte-på-jobb”?
– Jo, givetvis. Men det är det som är själva poängen med resonemanget ovan – extratjänsterna är också “hitte-på-jobb”.

– Ja, fast extratjänsterna i välfärdssektorn kan väl i vissa fall göra någon nytta?
– Mycket möjligt, men detsamma kan sägas om en del av fas 3-platserna.

– Men blir det inte dyrt, med så många som ska ha lön?
– Kanske det, men det blir en marginell merkostnad eftersom nästan alla i fas 3 redan har någon form av ersättning. Dessutom kan och bör man se det som en humanitär insats för svaga och utsatta människor i samhället.

Det humanitära får och ska kosta, det borde var och en ha klart för sig vid det här laget. Man får väl inte behandla människor hur illa som helst, bara för att de i realiteten knappt har någon chans att få tag på ett riktigt jobb?

Arbetsmarknadspolitik

Individuella förutsättningar och behov

En central punkt i nyordningen är att insatserna till den arbetslöse i Jobb- och utvecklingsgarantin ska styras utifrån dennes individuella förutsättningar och behov. Detta låter förträffligt, men kommer att kräva betydande resurser.

Betänk att drygt 100 000 människor är inskrivna i Jobb- och utvecklingsgarantin. Det finns dessutom en påtaglig risk för att den siffran kommer att öka.

Individuella bedömningar för en hög andel av dessa, med åtföljande lämpliga insatser – eller rent av rader av insatser efter varandra – kommer att ställa stora krav på arbetsförmedlarna och på nödvändiga resurser. Tillgången till lämpliga åtgärder lär dessutom variera stort över landet.

Ett råd till alla de långtidsarbetslösa som känner sig i behov av individuellt anpassade insatser: hys gärna stora förhoppningar, men ha inte för höga förväntningar.

Utbildning med bibehållet aktivitetsstöd

Ett annan väl marknadsförd nyhet är möjligheten till utbildning med bibehållet aktivitetsstöd, för de personer som tillbringat mer än 450 dagar i Jobb- och utvecklingsgarantin.

Det är en förändring som, med viss rätt, fått stora fång rosor. Många av de individer som hade gått arbetslösa så länge att de hamnade i fas 3 var i uppenbart behov av en kompetensförstärkning, för att ha någon rimlig chans att kunna hävda sig på arbetsmarknaden.

Det kan dock vara klokt att förhålla sig en smula reserverad, även inför dessa nya möjligheter. En utbildning av tillräcklig omfattning och kvalitet för att ge insteg på den bitvis kräsna svenska arbetsmarknaden, är en krävande historia. Det är inte säkert att alla presumtiva kandidater håller måttet och klarar av sina studier.

Det är inte heller givet att en framgångsrikt genomförd utbildning leder till jobb. Att en kompetenshöjning betraktas som nödvändig, betyder inte med självklarhet att den i sig är tillräcklig. Det efterlängtade arbetet kan fortfarande undfly den långtidsarbetslöse.

Andra faktorer spelar också in och kan ha väl så stor betydelse. Det är fullt möjligt att en arbetsgivare finner utslagsgivande brister hos en arbetssökande, även om denna har en aktuell och relevant utbildning att visa upp.

Det är en tuff värld där ute, på den ordinarie arbetsmarknaden, för den som varit arbetslös alldeles för länge. Arbetsmarknadspolitiken kan göra en del, men inte tvinga arbetsgivare att anställa den som av olika skäl inte anses hålla måttet.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök