skip to Main Content
Svensken älskar Sin Sprit – Nykterhetsrörelsens Historia

Svensken älskar sin sprit – nykterhetsrörelsens historia

Svenskarnas kärlek till spriten har djupa rötter. De sträcker sig långt tillbaka i historien, ända till den andra halvan av 1400-talet, då de första flaskorna med förföriskt innehåll importerades till Stockholm från Lübeck.

Denna amorösa relation till den stärkande och förödande drycken har fått stora konsekvenser för både individ och samhälle genom århundradena; påfallande många av följderna har varit negativa, för att inte säga rent destruktiva.

Svensken, spriten och supen före nykterhetsrörelsens epok

I början av 1600-talet var det bara bryggarskrået som hade rätt att tillverka brännvin för försäljning.

Husbehovsbränningen – det vi i våra dagar skulle kalla hembränning – fick dock allt större omfattning, vad det led. 1718 förbjöds denna form av självförsörjning, men återkom i begränsad form 1731. Då fick ägare av i mantal satt jord rätt att bränna brännvin för eget behov, mot att de i gengäld avlade en årlig avgift till kronan.

Gustav III såg den ekonomiska potential för statskassan, som den starka och populära drycken utgjorde. År 1776 låt han inrätta kronobrännerier, samtidigt som husbehovsbränningen återigen begränsades. Givetvis förekom det en omfattande lönnbränning parallellt – när det gäller de starka dryckerna, har svensken visat sig djupt frihetsälskande genom alla århundraden.

Jonas Alströmer kom oavsiktligt att bidra till ett kraftigt uppsving för hembränningen. Den av honom till Sverige införda potatisen betraktades i början med misstänksamhet av bönderna. De tyckte att den brödsäd som de dittills odlat i generationer gott kunde räcka.

Med tiden fick potatisen ett allt starkare fäste på de folkliga svenska matborden – och när bönderna upptäckte att det gick att göra brännvin på denna alldagliga rotfrukt, fick såväl potatisodling som hembränning ett rejält uppsving i landet.

 

Foto: Digitala Stadsmuseet, (CC) BY-NC-SA

Foto: Digitala Stadsmuseet, (CC) BY-NC-SA

Brännvinet släpps fritt och alkoholen flödar

Efter de stora politiska omvälvningarna 1809, då Sverige förlorade Finland och Gustav den IV tvingades abdikera, släpptes brännvinsbrännandet åter fritt 1810.

Nu rakade inmundigandet av brännvin i höjden, så det började bli vanskligt. I slutet av 1820-talet fanns det hundratusentals brännvinspannor i landet och konsumtionen steg till rekordnivåer.

Hur mycket som dracks har visat sig svårt att fastställa med någon exakthet – en i flera källor förekommande uppgift är 46 liter brännvin per individ och år. Historikern och forskaren Per Frånberg menar dock att en mer realistisk uppskattning är 20 liter absolut alkohol per individ och år.

Oavsett vilken den faktiska konsumtionen var, står det klart att alkoholförtäringen tog sig synnerligen osunda uttryck och utgjorde en akut hälso- och samhällsfara. Inte bara krogmiljöerna utan också boendeförhållandena förslummades och gjordes olidliga genom den svällande brännvinsfloden.

Det fanns inga restriktioner för att begränsa alkoholkonsumtionen och många svenska arbetare söp sig nätt opp sönder och samman. Att som vissa krönikörer hävda att halva den vuxna svenska befolkningen höll på att supa ihjäl sig är väl att ta i, men nog höll det på att gå riktigt illa.

Arbetarnas löner gick i tragisk utsträckning till sprit; hustru och barn serverades stryk i stället för mat.

Vid mitten av 1800-talet hade många fått upp ögonen för vad som pågick och vart det bar; allt fler insåg att här gällde det att börja arbeta i organiserad form för att dämma upp dessa strida floder av sprit. Den svenska nationen dignade under ett gissel av stora mått, något som kostade samhället och dess innevånare avsevärt med lidande och pengar.

Nykterhetsrörelsen träder in på scenen

Även om situationen på den alkoholkonsumerande fronten fortfarande var svår i mitten av 1800-talet, hade en motståndsrörelse – som vi kan kalla för Nykterhetsrörelsen – redan varit formerad och kämpat mot spritjävulen under ett par decennier.

Det var en fransman som på allvar satte Rörelsen i rörelse. Året var 1812 och det var ingen fransman vilken som helst som tog bladet från munnen – han hette Jean Baptiste Bernadotte, kronprins och Sveriges blivande konung.

Kronprinsen uttalade sin “bedrövelse över ett bruk och tillverkning av brännvin, som åsidosatte det allmänna intresset och som förr eller senare skulle leda till hungersnöd”.

Denna kärva utsaga och tydliga signal till nationen, föranledde Samfundet Pro Fide et Christianismo (en sammanslutning inom Svenska kyrkan och Sveriges äldsta alltjämt existerande kristna förening) att året därpå utlysa en tävling.

Det gällde att i skrift besvara frågan: “Hur ska det omåttliga begäret för Brännvinets nyttjande, särskilt bland allmogen och den uppväxande ungdomen, kunna efter hand om inte utrotas så i vart fall så långt möjligt inskränkas till måttligt bruk?”.

Föregångare och centralfigurer inom nykterhetsrörelsen

Mannen som segrade i tävlingen hette Carl Emanuel Bexell, sedermera prost i Smålands Rydaholm. Genom formuleringarna i sin vinnande skrift skulle han komma att föregripa alla senare nykterhetstal, där spritens förödande verkningar målades upp.

Bexell yrkade på att brännvinet skulle utrotas i Sverige. Som kyrkoherde i Rydaholm tog han mellan 1828 och 1831 initiativ till olika typer av nykterhetsföreningar. De var de första i landet av renodlad typ och därtill med ett uttalat socialt program.

Mot slutet av 1830-talet var Rydaholms nykterhetsföreningar hemvist för fler än 2 000 medlemmar – drygt hälften av socknens invånare.

Bexell var en föregångare i ett skede, då nykterhetsrörelsen i Sverige växte fram i etapper och på olika håll i landet. De regionala rörelserna var ofta samlade kring en centralgestalt, som var både ideolog, entreprenör och organisatör. Dessa starka personligheter satte djupa avtryck i svensk folkrörelse- och nykterhetshistoria under den första halvan av 1800-talet.

Ett par andra pionjärer av rang var den engelskfödde industrimannen Samuel Owen, som 1831 startade Kungsholmens Nykterhets Förening i Stockholm, och kyrkoherden Peter Wieselgren som 1836 bildade en nykterhetsförening i sin församling i Västerstad i Skåne.

Wieselgren, sedermera också kyrkoherde i Helsingborg och domprost i Göteborg, utvecklades med tiden till nykterhetssakens store förkämpe på nationell nivå.

Reglerad spritförsäljning ger staten inkomster

De tidiga nykterhetsrörelserna var nästan undantagslöst sammankopplade med kyrkan och olika väckelserörelser. Deras budskap och arbete riktade sig framförallt till folket. Som påtryckningsorganisationer mot politiker och statsmakt var de däremot rätt beskedliga.

Trots det genomfördes ett antal alkoholpolitiska reformer under andra halvan av 1800-talet, för att reglera tillverkning och försäljning av de starka dryckerna. Dessa drevs dock som regel igenom av statsfinansiella skäl, även om folkhälsans väl och ve säkert också hade sin betydelse för de lagar som stiftades.

När de anglosaxiska nykterhetsföreningarna började komma till Sverige under 1880-talet ändrades balansen. Dessa föreningar hade krav om total återhållsamhet – absolutism – och drev en hårdare linje i avsikt att utöva politisk påverkan.

Kravet om total återhållsamhet med dryckenskapen sågs dock inte med blida ögon från politiskt håll. Därtill var statens inkomster från sprittillverkning och försäljning alltför goda.

 

Blå Bandet Husby Sjuhundra

Blå Bandsrörelsen introduceras i Sverige

Det var under denna tid som Blå Bandsrörelsen introducerades i Sverige. Begynnelseåret brukar sättas till 1883, då riksdagsmannen Oskar Eklund startade tidningen Blå Bandet.

Blå Bandet hade grundats i USA av Francis Murphy i början av 1870-talet. Murphy var en irländsk diversearbetare och suput, som 1870 hamnade i fängelse till följd av olaga alkoholförsäljning.

Under sin tid i fängelset blev han omvänd till kristendomen och beslutade sig för att börja ett nytt liv, den dag han kom ut. Murphy visade sig ha fallenhet som folktalare och drog stora åhörarskaror till sina föreläsningar om alkoholens förbannelser och nykterhetens välsignelser.

Miljontals människor kom att skriva under nykterhetslöftet, influerade av Murphys talekonst som ofta hämtade exempel från hans eget syndiga liv och omvändelse.

Idén till det blå bandet fick Murphy 1876. Inspirationen hämtade han från den heliga skriften, där Guds barn i 4:e Mosebok uppmanas att ha mörkblå snören på klädernas hörntofsar för att minnas herrens bud och rätta sig efter dem.

Blå Bandsrörelsen dog med tiden ut i USA. Men innan dess hade den hunnit exporteras till England och därifrån vidare till bland annat Sverige.

 

Avlöningsafton - Rösta Ja

Mycket nära ett totalförbud mot rusdrycker

Den absolutistiska delen av nykterhetsrörelsen växte sig allt starkare i Sverige under 1900-talets första decennier. År 1900 hade också kvinnorna genom Vita Bandet fått en egen nykterhetsorganisation.

1910 beräknades nykterhetsrörelsen ha 360 000 organiserade medlemmar totalt i landet och alltmer högljudda och påträngande krav om totalförbud för starka drycker restes.

Redan 1907 presenterades en motion om totalförbud i riksdagen, ett yrkande som emellertid avslogs.

Genom idogt arbete och fortsatta politiska påtryckningar – många inom de högre och inflytelserika skikten i Sverige var medlemmar i någon nykterhetsorganisation – lyckades nykterhetsrörelsen till slut få till stånd en avgörande händelse: en rådgivande folkomröstning om totalförbud mot rusdrycker avhölls 1922.

Förespråkarna för förbud var starka och välorganiserade och hyste stora förhoppningar inför omröstningen. När röstsedlarna var räknade, visade det sig dock till deras stora besvikelse att nej-sidan avgått med en knapp seger; c:a 51 procent för nej till förbud, mot c:a 49 procent för ja-sidan.

Resultatet av omröstningen ledde till att riksdagen beslöt att inte förbjuda vin, spritdrycker och öl generellt. Den restriktiva alkoholpolitik som sedan några år bedrivits med motbokssystemet permanentades och utvecklades i stället.

Nykterhetsrörelsen drog sig tillbaka för att slicka såren och ändra strategi. Den nya modellen skulle komma att utgöras av upplysnings- och informationsarbete, en policy som upprätthållits ända fram till våra dagar.

 

Motbok

Ivan Bratt och motboken

Ivan Bratt var en läkare med ett stort engagemang för att begränsa alkoholens skadeverkningar. Han var ingen förespråkare för totalförbud, utan såg en måttlig förbrukning som mer önskvärd och dessutom – inte oviktigt i sammanhanget – som möjlig att uppnå och bibehålla.

Bratt var tillika en lysande taktiker, entreprenör och organisatör. Motboken var blott en del av det system han byggde upp. I övrigt bestod systemet huvudsakligen av två delar. Den ena delen var en central kontroll över försäljningen, genom att inordna de lokala monopolen på alkoholförsäljning under Kontrollstyrelsen. Den andra delen bestod i kontroll över importen av alkoholhaltiga drycker, genom den på hans tid nyinrättade Vin & Spritcentralen.

Motboken som företeelse kom dock att bli symbolen för hela Brattsystemet. Innehavaren av en motbok hade rätt att köpa sprit vid det bolag där han (det rörde sig till allra största delen om män) var registrerad. För att få ut den spritranson han var berättigad till, var det nödvändigt att uppvisa en rekvisitionsblankett som fanns i boken. Denna blankett kontrollerades mot bolagets register och först därefter kunde inköparen få ut sin ranson.

Motbokssystemet blev med tiden mycket krångligare än det från början varit tänkt. Dessutom var det odemokratiskt bortom rimliga gränser. Varje hushåll tilldelades bara en motbok och den ställdes ut i mannens namn. Det innebar att hustrur och tjänstefolk ställdes utanför möjligheten att själva inhandla alkoholhaltiga drycker.

Det fanns också en stark klasskomponent inbyggd i systemet. Människor som av olika skäl ansågs ha svårt att hantera alkoholen förvägrades innehav, ofta efter godtyckliga bedömningar. Det kunde röra sig om personer som stod i skuld till någon myndighet, missbrukare, potentiella missbrukare, fattiga, arbetslösa, understödstagare, fallna kvinnor eller individer som någon gång dömts för fylleri.

 

Expedit vid ett Stockholmssystem stämplar och kontrollerar en motbok.

Expedit vid ett Stockholmssystem stämplar och kontrollerar en motbok. 1928-1934. Fotograf: Ransell, Karl. Stadsmuseet i Stockholm

Nykterhetsrörelsen vill ha bort motboken

De här bristerna medförde att Brattsystemet från allt fler håll började utsättas för en allt hårdare kritik.

Samtidigt lurade nykterhetsrörelsen i vassen, med sina föreställningar och krav om ett samhälle där alkoholen antingen var avskaffad eller totalförbjuden. Brattsystemets tillåtande konsumtion, om än begränsad i viktiga avseenden, sågs som omoralisk, osmaklig och i grunden samhällsfördärvande.

Det fanns på flera håll inom rörelsen en vision om att ett avskaffande av motboken skulle leda till en så kraftig konsumtionsökning, parallellt med så tragiska samhällskonsekvenser, att såväl gemene man som riksdag och regering skulle förstå att ett totalförbud var den enda vägen att gå.

Starka krafter var således i rörelse mot Brattsystemet – vid denna tid var fortfarande många inflytelserika personer i samhället helnykterister och villiga att gå nykterhetsrörelsen till mötes i frågan. I riksdagen, för att ta ett belysande exempel, var ännu i slutet av 1950-talet en majoritet av ledamöterna organiserade nykterister.

Brattsystemet faller och sprithelvetets portar öppnas

Under tyngden av detta motstånd föll så ett allt mer stelbent Brattsystem samman. Det avskaffades 1955, de lokala monopolen slogs ihop till det statliga Systembolaget och alkoholen släpptes fri för alla personer i myndig ålder.

Och det sjunde inseglet bröts därmed.

Ur boken “Absolut – historien om flaskan” av Carl Hamilton hämtar vi detta föga uppbyggliga stycke text:

Den första oktober 1955 avskaffades motboken.

Från måndag till fredag den första veckan femdubblades fylleriet. På lördan, den traditionella firardagen, tredubblades antalet fyllerifall. I slutet av månaden var fyllerifrekvensen dubbelt så hög som året innan. Efter två månaders fri försäljning låg fylleriet högre än det hade gjort 1912.

I november dök de första deliriumfallen upp i sjukjournalerna, och från att tidigare ha varit ströfall forslades de utslagna nu i hundratal, i tusental till sjukhusen. Ute på Beckomberga avled ett par personer i månaden i akut alkoholförgiftning.

En tidning skrev att nu sups det inte bara i hemmen, på krogar, på arbetsplatser och idrottsplatser, på torg och i parker. Det sups på alkoholistanstalter, sjukhus och ålderdomshem.

När katastrofen till slut var ett faktum konstaterade Svenska Dagbladet torrt att detta självfallet inte kom som en överraskning för någon insatt person, alla visste att svensken inte kunde hantera sprit, den svenske arbetaren hade ju ett rent kärleksförhållande till spriten.

Under den stora segerkongressen utropade ordföranden för nykterhetsrörelsen jublande att spritfrågan inte hade varit så levande på femtio år. Alkoholfrågan, sa han, har nu äntligen blivit en angelägenhet för hela det svenska folket.

Utan motboken hade Sverige hamnat på efterkälken

Det är väl värt att notera, att det var under motbokens tid som Sverige reste sig ur en djup fattigdom. Det tog inte mer än fem decennier – och så plötsligt var Sverige ett av de rikaste länderna på jorden.

All den rikedom som arbetarna varit med om att skapa, fabriker, skolor, sjukhus, broar och vägar – den fantastiska infrastrukturen kanske aldrig hade blivit av. De hade ju mycket väl kunnat supa bort alltihop, om inte Brattsystemets regleringar hållit alkoholkonsumtionen på en rimlig och hanterbar nivå.

Ivan Bratt bör ihågkommas som en av det svenska folkhemmets, det svenska välståndssamhällets och den svenska välfärdsstatens främsta arkitekter. Därtill som en föregångsman inom alkoholpolitik, socialpolitik och folkhälsopolitik.

De så kallade nykterhetsvänner som genom agitation och politiska påtryckningar lyckades få motboken avskaffad, och därmed bar en stor del av ansvaret för den våg av alkoholförtäring, alkoholproblem och alkoholrelaterad tragik som följde på detta, hänvisas däremot lämpligen till platser på skuggsidan i vaxkabinetten.

 

Livets Kappsäck är ett av Blå Bandets förebyggande projekt

Livets Kappsäck är ett av Blå Bandets förebyggande projekt

Förebyggande arbete är vår tids melodi

I vår moderna tid har folkrörelsernas betydelse generellt minskat i samhället, kanske med undantag för idrottsrörelsen.

Nykterhetsrörelsen har följt med i denna nedåtgående trend och spelar nu för tiden en mer undanskymd roll än tidigare. Medlemsantalet i organisationerna har dalat, samtidigt som genomsnittsåldern för medlemmarna har stigit.

Det beror dock inte på att alkoholproblemen i samhället försvunnit eller ens avtagit. Tvärtom ligger alkoholkonsumtionen i dag kring nivåer motsvarande de som var i slutet av 1800-talet, på den gamla onda tiden.

Men numera är det framförallt socialtjänsten, sjukvården och rättsväsendet som arbetar med alkoholproblemen och dessas konsekvenser.

Det finns dock viktiga nischer, där myndigheternas arbete brister eller rent av är höggradigt frånvarande.

En sådant negligerat område är det förebyggande arbetet mot riskbruk och missbruk av alkohol, hos vuxna och bland ungdomar.

Det är just den nischen – det förebyggande arbetet – som Blå Bandet riktat in sig mot. Det effektivaste sättet att hantera ett potentiellt samhällsproblem, som till exempel missbruk av alkohol och droger, är rimligtvis att kväva det i sin linda.

Problem som aldrig tillåts uppstå är sådana som det är lättast att leva med. Samhället blir en bättre plats för alla, tillvaron känns tryggare, samvetet är rent och man sover gott om natten.

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök