skip to Main Content
Svenska Folket Sågar Regeringen Löfvens Jobbmål

Svenska folket sågar regeringen Löfvens jobbmål

Svenska Dagbladets analys av Almedalsveckan visar att jobben var det dominerande ämnet i partiledarnas tal. Det av Blåelds intresse- och bevakningsområden som hamnade därnäst var asylinvandring/integration, som var femma i rangordningen (efter familj/barn, skola/utbildning och klimat/miljö).

För att knyta an till dessa aktuella politiska prioriteringar, ägnar vi vår sista omvärldsbevakning före sommaruppehållet åt just dessa områden – jobben och integrationen.

Svenska folket tror inte alls på regeringen Löfvens uppsatta jobbmål, att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU till år 2020. Det visar en färsk undersökning från SvD/Sifo. Ansvariga ministrar håller dock färgen och låtsas som om det regnar, en attityd som än så länge matchat årets sommarväder med hygglig precision.

Integrationen, och framför allt dess brister, är ett kärt och återkommande ämne. Som så ofta bjuder bevakningen tankar och synpunkter på akademisk nivå.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö har gjort iakttagelsen att diskussionerna kring integrationen sällan rör sig om sådana saker som faktiskt skulle kunna ge någon effekt. I och för sig ingen originell observation, men ändå ett förhållande som det kan vara värt att påminna om då och då.

Nationalekonomen Tino Sanandaji är en flitig kritiker av rådande invandringspolitik, ofta med en glimt i ögat och ett par småsardoniska kommentarer i sina texter. Det är dock lätt att hålla sig för skratt då man läser hans senaste krönika i affärstidningen Realtid.

Sanandaji visar att landets tre mest mångkulturella kommuner (Botkyrka, Malmö och Södertälje) till följd av asylinvandring och dålig integration på bara 20 års tid fått sin ekonomi så försämrad, att de inte skulle fungera utan kraftiga subventioner från det kommunala utjämningssystemet.

Det kan i denna stund vara välgörande och berikande att vända blicken utåt, bort från Sveriges mångkulturella haverier. Låt oss rikta kikaren västerut och ta en titt på hur de svenskar som emigrerade till USA i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet klarade av att etablera sig, integrera sig och nå framgång i det nya landet.

Svenskar, liksom övriga skandinaver, integrerade sig i allmänhet väl i det amerikanska samhället. Samtidigt behöll de svenska invandrarna de konstruktiva kulturella särdrag, som över tid bäddade för framgång för kulturkretsen som helhet.

Barkbrödsandan, inställningen att “är åkern full av sten så bryter vi upp den och bygger stenmur” samt kalvinistisk arbetsmoral och social konsensus dominerade. Lägg till detta ett par centrala faktorer: hederlighet och förväntan om att även människorna i omgivningen var att lita på.

Alltså den höga grad av tillit, som är unik för folken i de nordiska länderna och som anses vara ett av de viktigaste fundamenten för den utveckling och stabilitet vi sett i Norden de senaste tvåhundra åren.

En utveckling som i sin tur resulterat i det välstånd och den välfärd vi nordbor fått åtnjuta under femtio-etthundra år (beroende på vilken samhällsklass man tillhör – välståndet kommer även i ett egalitärt samhälle först till individerna i de mer privilegierade klasserna).

Ett välstånd och en välfärd som många svenskar – kanske alltför många – numera tar för givna.

Med ovanstående i minnet, ska vi berätta att det finns en slående likhet i välstånd och välfärd mellan å ena sidan de skandinaviska länderna och å andra sidan ättlingarna till invandrare från de skandinaviska länderna i USA.

Detta för många obekanta faktum är ämnet för bevakningens avslutande inslag.

Kultur har betydelse. Också långt från ursprungslandet.

Jobbmål = självmål?

Åtta av tio svenskar tror inte att regeringen når sitt mål om lägst arbetslöshet i EU till år 2020. Även en majoritet av S-väljarna är skeptiska, skriver Svenska Dagbladet:

När Stefan Löfven på S-kongressen 2013 slog fast att partiet skulle ha som mål att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020 låg Sverige på plats 12 av 28 EU-länder. Nu har det gått drygt två år, varav Löfvens regering, som tog över löftet, haft makten i nio månader.

Stefan Löfven kan konstatera en sak: Att ingenting hänt.

Sverige ligger fortfarande på plats 12 med 7,8 procents arbetslöshet, enligt de senaste heltäckande siffrorna från Eurostat. Tre procentenheter bakom ligaledaren Tyskland med Europas lägsta arbetslöshet.

Svenska Dagbladet: Svenska folket sågar Löfvens jobbmål

Socialdemokraterna rasar i förtroende i jobbfrågan, men de ansvariga ministrarna håller flaggan högt:

Finansminister Magdalena Andersson (S) kommenterar [det bristande förtroendet för regeringens förmåga att nå sitt mål] så här:

– Det är ett tufft mål. Nu har vi fått igenom en budget i riksdagen, och nu ska vi för varje budget vi lägger i riksdagen komma med nya förslag hur vi ska nå det här målet. Det kommer många nya förslag.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) vill motbevisa dem som inte tror på målen.

– Då får vi visa dem att de har fel då och visa att vi klarar det. Jag förstår att många tycker att det är förvirrande med en regering som inte har fullt ansvar för den politik som drivs, men nu är det upp till oss att bevisa att vi får koll på arbetslösheten, säger hon till SvD.

Svenska Dagbladet: Magdalena Andersson (S): “Det är ett tufft mål”

Integrationsfrågan

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö reflekterar över det smått paradoxala förhållandet att Sverige har västvärldens kanske bästa integrationspolitik, men samtidigt ligger i botten vad gäller sysselsättningsgapet mellan invandrare och infödd befolkning. Dessutom halkar unga utlandsfödda – i vart fall från vissa regioner och kulturer – efter majoritetsbefokningen i skolan i en alarmerande utsträckning:

Bäst i teorin, sämst i praktiken, således? Riktigt så enkelt är det inte. Om nu Sverige, trots världens mest ambitiösa integrationspolitik och trots en lagstiftning och ett regelverk som är så inkluderande som möjligt, ändå inte lyckas är kanske slutsatsen snarare att det inte räcker med integrationspolitik utan också krävs mer grundläggande reformer.

Det går tretton seminarier på dussinet [i Almedalen] om mer resurser och mer god vilja, men ingen verkar ens reflektera över svårigheten med att integrera invandrare i de välfärds-, bostads- och arbetsmarknadsmodeller som utvecklades i en helt annan tid, för ett helt annat land.

Borås Tidning: Är Sverige bäst i teorin men sämst i praktiken?
Hämta rapport: Nyanländas etablering – är statens insatser effektiva?

Forskningen eller den kalla, hårda ekonomiska statistiken från de delar av landet som redan är mångkulturella har inte visat att invandringen är lönsam vare sig på kort eller lång sikt, skriver nationalekonomen Tino Sanandaji i en krönika i affärstidningen Realtid. Trenden är tvärtom att kostnaderna ökar år efter år i takt med att låginkomsttagares befolkningsandel ökar och skattebaserna eroderar:

Sveriges tre mest mångkulturella kommuner är Botkyrka, Södertälje och Malmö.

SCB redovisar kommuners skattekraft från 1995, i praktiken ett mått på beskattningsbar inkomst per invånare. Det kan därför vara intressant att jämföra de mångkulturella kommunernas skattekraft med riksgenomsnittet.

  • Botkyrkas skattekraft har gått från +1 procent år 1995 till -14 procent år 2015.
  • Södertäljes skattekraft har gått från +5 procent år 1995 till -8 procent år 2015.
  • Malmös skattekraft har minskat från -3 procent år 1995 till -16 procent år 2015.

I takt med att första och andra generationens invandrare blir en allt större andel av befolkningen eroderas därför skattebaserna gradvis. En av de mest oroväckande trenderna som har sopats under mattan är att andra generationens utomeuropeiska invandrare klarar sig långt sämre i termer av utbildning och inkomst.

Politikerna har dessutom lovat att dessa problem ska fixa sig själva på “lång sikt” i flera decennier nu. Få av landets makthavare tycks överhuvudtaget känna till att integrationen är sämre idag än den var exempelvis 1991.

Realtid. se: Blir det lång sikt snart?
Hämta rapport: En förlorad generation? Om ungas etablering på arbetsmarknaden

It’s the Culture, stupid!

Nima Sanandaji, teknologie doktor vid KTH, har skrivit boken Scandinavian Unexceptionalism, som handlar om hur Sverige blev rikt. Webbtjänsten CapX, knuten till The Centre for Policy Studies, har fått publicera ett utdrag ur boken:

A Scandinavian economist once stated to Milton Friedman: “In Scandinavia we have no poverty”. Milton Friedman replied, “That’s interesting, because in America among Scandinavians, we have no poverty either”.

It is worth bearing in mind that those Scandinavians who migrated to the US, predominately in the nineteenth century, were not elite groups. In fact, it was often the poor Nordic residents who ventured abroad to seek fortune in the New World. The success of Nordic immigrants in the US shows the pervasiveness of norms and low level social institutions.

Interestingly, the social and economic success of the descendants of Scandinavian migrants in the US is on a pair with or even better than their cousins in Scandinavia. The explanation does not lie in policy, but rather in culture.

Milton Friedman was right. Scandinavian culture coupled with US-style policy translates to low levels of poverty, in the same way that Scandinavian culture coupled with large welfare states translates to low levels of poverty.

CapX: Scandinavian Unexceptionalism #2 – Culture matters

På lång sikt

Det monokulturella superbandet The Who var ekonomiska förlorare på kort sikt, till följd av sin vana att förstöra musikinstrument och ljudanläggningar i samband med sina tidiga liveframträdanden. På längre sikt torde bandet dock vara ett av rockhistoriens mest framgångsrika, även omräknat i ekonomiska termer.

I can see for miles and miles and miles and miles and miles!

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök