skip to Main Content
Händelser Och Tendenser Inom Fas 3, Socialt Företagande Och Integration.

Händelser och tendenser inom fas 3, socialt företagande och integration.

Hur det nu har gått till, så har våren och försommaren redan dragit förbi. Till och med midsommarhelgen ligger bakom oss. Med obligatoriskt regn som ackompanjemang till festligheterna, sådana de nu var. Precis runt hörnet väntar Almedalsveckan och halvårsskiftet.

Det är således hög tid att summera något av intrycken och tankarna från det första halvårets omvärldsbevakningar. En diger uppgift, ity att en myckenhet digital trycksvärta passerat revy framför redaktörens tidvis rödsprängda ögon, sedan nyårsklockorna ringde in år 2015.

Vad gäller Blåelds verksamhetsområden har det mest intressanta i nyhetsflödet gällt fas 3, socialt företagande samt syskonparet etablering av nyanlända asylinvandrare och integration av de som redan varit här en tid.

Dessa områden är naturliga utgångspunkter för sommarkrönikan. I en kommande krönika skall vi dessutom titta lite närmare på en företeelse som fått stort utrymme i media både i år och förra året: automatiseringen och robotiseringen av arbetslivet.

De mest dramatiska profetiorna utplånar med teknikens hjälp hälften av de nuvarande arbetstillfällena fram till år 2035. Visserligen lär det skapas ett antal nya arbeten på vägen, men inom vilka områden och med vilken kravprofil må vara osagt i dagsläget.

En begåvad gissning är, att det i vart fall inte kommer att duga med lägre utbildning och omställningsförmåga än idag. Inte för den som vill vara med och konkurrera om något annat än osäkra och kraftigt subventionerade utanförskapsjobb i arbetsmarknadens utkanter.

Tar vi för perspektivets skull ett par steg tillbaka för att få en överblick, är det slående vad lite nytt som har hänt det senaste halvåret inom områdena fas 3, socialt företagande och etablering/integration. Oavsett munväder och rubriker.

Fas 3 skall avvecklas i maklig takt, med på sin höjd begränsat förnuft. Det sociala företagandet har många entusiastiska förespråkare, men tillväxten i såväl antal företag, sysselsatta som anställda är låg och ansatserna bitvis trevande. Alltjämt.

Invandring och integration har armbågat sig fram till en central plats i samhällsdebatten. Det gäller långt ifrån bara jobb, jobb, jobb till de nytillkomna – för att travestera en gammal devis från dåvarande statsministern Carl Bildt från tidigt 1990-tal – men självklart är försörjningsmöjligheter och sysselsättningsgrad inom de invandrade grupperna en fråga av stor betydelse.

Men vad riktigt nytt har egentligen förevarit, av kraftfulla politiska beslut och djärva grepp från näringslivet i stort och smått, i arbetsmarknadens och arbetsmarknadspolitikens frontlinje under den första halvan av 2015?

Det skulle väl vara att etableringslotsarna välförtjänt rensades ut över en natt. Det kanske räcker som glädjeämne under detta första halvår, som i övrigt möjligen mest tjänade som uppladdning inför en glödhet höstsäsong.

Den som lever och följer med i Blåelds omvärldsbevakning i höst, får förhoppningsvis se.

Nu till sommarkrönikans huvudnummer. Men innan den läsningen tar vid, kan den som önskar fräscha upp minnet av förra årets händelser kasta en blick i Årskrönikan 2014.

Fas 3

Har det någonsin funnits en storskalig och långvarig arbetsmarknadspolitisk insats märkligare än fas 3?

Få politiker har något gott att säga om den, ens inom den borgerlighet som en gång införde den.

Nästan ingen politiker vill ha den kvar. Regeringspartierna (vänstersidan) absolut inte, trots att de inte kan erbjuda något bättre än oklart definierade extrajobb och utbildningsplatser (sannolikt till största delen verkningslösa) som kompensation.

Oppositionen (högersidan) kan nog med en läpparnas bekännelse krysta fram några positiva ord om fas 3, men vad säger hjärtat och förnuftet? Att det inte blev som det var tänkt, men vad skulle Alliansen ha gjort istället då detta började stå klart? Vad var det rimliga alternativet, inom ramen för en borgerlig så kallad arbetslinje?

Trots detta massiva avståndstagande över hela det politiska fältet, planeras avvecklingen av fas 3 att ta så lång tid att vi fortfarande vid nästa riksdagsval 2018 har kvar en restpost. En restpost som, om det vill sig, kan vara rätt betydande till kvantitet, om än inte till kvalitet.

Skälet till den långsamma reträtten från fas 3 är enkelt: drygt en kvarts miljon arbetslösa (mer än hälften av alla inskrivna vid Arbetsförmedlingen) är så oattraktiva på den ordinarie arbetsmarknaden, att det är näst intill ogörligt att långvarigt få dem ur arbetslösheten.

Ska de inte förtidspensioneras eller beviljas att gå hemma med a-kassa, aktivitetsstöd eller socialbidrag (vilket i praktiken vore ett rejält kliv mot medborgarlön för den svagaste tiondelen av befolkningen) behöver en ansenlig del av dem placeras och helst aktiveras inom ramen för ett storskaligt arbetsmarknadspolitiskt projekt.

Med nuvarande resurser och samhällsstrukturer innebär det något som i väsentliga avseenden kommer att påminna om fas 3. Oavsett vad det kallas, hur detaljerna ser ut och vad som står i det finstilta i avtalen mellan Arbetsmarknadsdepartementet, Arbetsförmedlingen, de arbetslösa och övriga inkopplade aktörer.

Sjögurkan har brakat i höjden

Undrar om det var samma människor som tänkte ut fas 3 och den här sketchen?

 

Socialt företagande

Mycket snack och lite verkstad. Så kan fenomenet “socialt företagande” med viss rätt beskrivas. Där sådan verksamhet bedrivs görs ofta förtjänstfulla insatser, men antalet sociala företag och mängden sysselsatta och anställda däri är än så länge blygsamt.

Det rör sig om lite drygt 300 företag, med en bit över 10 000 sysselsatta varav omkring 3 000 är anställda. De flesta med hjälp av någon lönesubvention via Arbetsförmedlingens utbud.

Tillväxttakten är låg – c:a 10 procent om året – och som redskap för att motverka den omfattande långtidsarbetslösheten är socialt företagande än så länge av marginell betydelse. Så kommer det med stor sannolikhet att förbli under överskådlig tidsrymd.

Trots dessa tydliga siffror och utvecklingstendenser knyts det stundom förhoppningar till det sociala företagandet, som ligger en bra bit bortom det rimligas gräns.

Att de engagerade entusiasterna är programmatiskt optimistiska är förståeligt, men när riksdagspolitiker och regeringen rycks med känns det något överdrivet.

Kanske är det så, att varje halmstrå som guppar på långtidsarbetslöshetens vida ocean är värt att greppa efter, med tanke på hur fast arbetslösheten ligger. Den beräknas återkommande till mellan 7 och 8 procent, med prognoser som pekar mot samma nivåer också de närmaste åren.

Fast med gällande förutsättningar kommer det sociala företaget troligen att förbli en udda figur. En slags skvader att tala vackert om, när verkligheten brutalt synar en arbetsmarknadspolitisk hand som mest består av lankor av typen extratjänster och utbildningar som inte leder någonstans. I vart fall inte till jobb.

Socialt företagande är ingen enkel sak och absolut ingen självklarhet – det är tvärtom en smått paradoxal företeelse.

Människor som av olika skäl anses ha svårt att klara ett riktigt jobb, skall tillsammans med andra av samma skrot och korn klara av att driva ett – oftast litet – företag med vinst.

Utan omfattande lönesubventioner, praktikplatser och fas 3 skulle sannolikt få sociala företag överleva.

Det råder samma krav på inordning och underordning som i alla strukturerade sociala gemenskaper. Den person som fungerar illa på “vanliga” arbetsplatser, fungerar inte med självklarhet bättre i ett socialt företag. Möjligen möter hon eller han lite större förståelse och tolerans från omgivningen under en begränsad tid. Möjligen.

Det tas hänsyn till nedsatt och ojämn arbetsförmåga, till funktionsnedsättningar och i viss utsträckning till personliga problem av olika slag. Men den som har en fallenhet för att straffa ut sig, från jobb och sociala sammanhang, klarar förstås inte av ett arbete i ett socialt företag heller.

Individer som bär på och bejakar ett alltför destruktivt och/eller självdestruktivt beteende, gör sig inte bättre i ett socialt företag än någon annanstans på arbetsmarknaden.

Den viktiga skillnaden sociala företag gör, är att ett antal långtidsarbetslösa med små utsikter kan få en chans till arbete och visa att de är bättre än den stämpel som stigmatiserar dem. En chans som de inte skulle ha fått på den ordinarie arbetsmarknaden.

Efter ovanstående delvis bistra ord om det sociala företagandet, bör ändå några saker betonas. Socialt företagande är en positiv företeelse, som kan ge goda bidrag i samhället och hjälpa en del svårplacerade arbetslösa till sysselsättning och arbete. Men det är svårt att driva en sådan verksamhet med vinst och antalet sociala företag är än så länge så få och småskaliga, att de inte mer än naggar långtidsarbetslösheten i kanten.

Socialt företagande är inte och kommer sannolikt heller aldrig att bli ett verktyg för att minska arbetslösheten i någon större omfattning. Men så länge denna typ av företagande bevisligen duger till att hjälpa tiotusentals människor, är det gott nog. Kanske också ett förebud om, och rentav föregångare tlll, den större lösning som många av oss långtidsarbetslösa väntar på att få se och att få bli en del utav.

 

Etablering och integration

Kanske går det ändå att i vår dunkelt upplysta tid hitta en storskalig och långlivad arbetsmarknadspolitisk åtgärd som är märkligare än fas 3. Vad sägs om etableringsreformen?

Så stora summor av skattebetalarnas pengar som pumpats in; så mycket politisk prestige som investerats; och så svaga resultat som uppnåtts. Ändock lever liket fortfarande, under ständigt nya och uppmuntrande rop om att det skall reformeras.

Ändå – vad annat är realistiskt att vänta, än besvikelser och till dessa kopplad kritik. Tänk på hur många asylinvandrare i arbetsför ålder Sverige tar emot varje år och betänk hur illa kvalificerade många av dessa människor är för den svenska arbetsmarknaden; lägg därtill de uppenbara hinder som språksvårigheter och kulturella skillnader utgör.

Varje program för att hantera den situationen skulle vara otillräckligt, framstå som bristfälligt och leverera otillfredställande resultat.

Det mest påtagliga av fiaskon knutna till etableringsuppdraget var etableringslotsarnas haveri i slutet av februari, då Arbetsförmedlingen sade upp alla avtal med omedelbar verkan.

Etableringslotsen var avsedd att fungera som en länk mellan den nyanlände och det svenska samhället. Men systemet missbrukades in absurdum, vilket resulterade i dels klagomål från de arbetssökande, dels i misstankar om olika former av oseriös och brottslig verksamhet, såsom bedrägeri, mutor, utpressning och försäljning av folkbokföringsadresser.

Mot slutet av våren uppstod en diskussion om vilken kompetens och utbildningsnivå främst de asylsökande från Syrien besatt. På sina håll talades det om kompetensregn, på andra om önsketänkande.

Vad gäller de i media upphaussade läkarna från Syrien, gjorde framträdande representanter för AT-nämnden ett uppmärksammat inspel där de påtalade att andelen underkända läkare med utländsk utbildning ökat de senaste åren. Kompetensregnet kanske bar med sig föroreningar i vissa fall.

Ett par decenniers misslyckanden med att hitta rätt med kombinationen svensk arbetsmarknad och asylinvandrare från främst Afrika och Mellanöstern har satt sina spår i det svenska samhället. De geografiska områden där dessa ominösa tecken ristas i sten är dock omsorgsfullt segregerade från mediaelit och riksdagspolitiker och därför mestadels dolda för detta självutnämnda frälse.

Svaret på frågan om hur många gånger en människa kan vända sitt anlete från det obehagliga för att slippa se det, är enkelt: så många gånger och så ofta som en böjlig nacke och en mjuk ryggrad tillåter. Många gånger blir det, i vart fall inom ovan nämnda kretsar.

Regeringen Löfven hävdar förvisso att integrationen av asyl- och anhöriginvandrare skall bli bättre. Men finns det något skäl att tro på det löftet – eller är det kanske en målsättning?

Snarare finns det tyvärr goda skäl att misstänka att tillståndet i nationen ytterligare kommer att förvärras, vad gäller denna viktiga men ack så känsliga fråga.

Och om det blir värre, eller i vart fall inte bättre, hur går det då i slutändan? Tja, det går rimligtvis på samma vis som överallt annars, där resurserna är ändliga och behoven i praktiken oändliga. Pengarna tar slut.

Minns ni förresten Olof von Dalins Sagan om hästen, en allegori över Sveriges historia? Som ett litet appendix till vad ovan har skrivits om etablering och integration, unna er att ägna ett ögonblick av nutid åt Sagan om elefanten.

I händelse av regn …

… äger revolutionen rum inomhus.

 

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök