skip to Main Content
Politisk Höst I Sverige

Politisk höst i Sverige

Hösten och den tidiga vintern 2014 blev en turbulent tid i svensk inrikespolitik.

Det började med ett för många oväntat valresultat, där Sverigedemokraterna gick starkt framåt och fick position som tungan på vågen mellan de traditionella blocken. Det innebar bland annat vissa svårigheter att bilda en regering, som skulle kunna lotsa en statsbudget genom riksdagen utan att stöta på grund.

Problematiken kring regeringsbildningen och budgetfrågan kom mycket riktigt att färga riksdagens arbete. Det gick så långt att statsminister Stefan Löfven (S) hotade med att utlysa extraval.

Dramatiken nådde dock en brytpunkt den 27 december. Då presenterade regeringspartierna (Socialdemokraterna och Miljöpartiet) och allianspartierna ett avtal, utifrån vilket en minoritetsregering skulle kunna styra Sverige relativt friktionsfritt under de kommande två mandatperioderna.

Denna krönika tar er med på en resa genom den händelserika hösten i riksdagen, kryddad med kommentarer från olika håll, inklusive krönikören själv.

Riksdagsval och regeringskris

Resultatet i höstens riksdagsval bäddade för osäkerhet om hur regering skulle bildas och makten utövas.

Eftersom Socialdemokraterna blivit största parti, fick deras partiledare Stefan Löfven först frågan av talmannen: Vill du och kan du bilda regering?

Ja, svarade Stefan Löfven morskt, varpå han grep sig verket an, med ett historiskt nederlag väntande några månader längre fram på vägen.

Löfven trädde till som statsminister med ett rykte som god förhandlare, från sina år som fackligt förtroendevald. Det ryktet fick han snabbt nedsolkat.

Han misslyckades med att åstadkomma en regeringsbildning över blockgränsen, han fick göra stora eftergifter till regeringspartnern Miljöpartiet och än större eftergifter till stödhjulet Vänsterpartiet. Stefan Löfven kraschlandade slutligen vid omröstningen om statsbudgeten för 2015, i början av december. Han fick då se Alliansens budgetförslag samla flest röster, med hjälp av Sverigedemokraterna.

Måttet var rågat och Löfven gjorde det enda rimliga i situationen – han avgick som statsminister, för att istället ge Alliansen chansen att bilda regering.

Fast, nej just det, så gjorde han inte.

Vad Stefan Löfven gjorde var att kalla till presskonferens, se trumpen och förorättad ut och förklara att han avsåg att utlysa extraval till riksdagen så fort han kunde. Själva utlysningen kunde inte äga rum förrän tidigast den 29 december, eftersom en regering måste ha suttit i minst tre månader innan den kan vidta en sådan åtgärd.

Ansvaret för sitt misslyckande lade Löfven hos Alliansen, som inte hade velat hjälpa honom i hans nöd, och hos Sverigedemokraterna som varit så kreativt destruktiva att de först röstat på sitt eget budgetförslag och sedan, i nästa röstningsomgång, på Alliansens.

I vad mån Stefan Löfven ansåg att han själv hade något ansvar för misslyckandet, såsom varande regeringsledare, framgick inte av det han hade att förtälja.

Men något extraval blev aldrig utlyst. Den 27 december, mindre än en månad efter Löfvens nederlag i riksdagen, satt ledarna för regeringspartierna och ledarna för Alliansen samlade till presskonferens.

Svensk demokraturhistoria skulle skrivas, genom den så kallade Decemberöverenskommelsen.

 

 

DÖ 2014

Decemberöverenskommelsen var ett alexanderhugg i den politiska ankdammen. Avsikten är att ge en minoritetsregering möjlighet att regera, utan att behöva ha majoritet i riksdagen för innehållet i och ramarna för sin budget.

Avtalet är kontroversiellt och väckte på många håll starka reaktioner, inte minst på högerkanten. De mest radikala kritikerna jämförde med de metoder Adolf Hitler använde i början av 1930-talet, då han på laglig väg avskaffade den tyska demokratin och därigenom banade väg för den nazistiska diktaturen.

Den uppkomna situationen kan, till sin parlamentariska kärna, tolkas och sammanfattas så här:

En minoritetsregering ska kunna regera genom att i olika sakfrågor göra upp med andra partier i riksdagen, så att en majoritet bildas i den aktuella frågan. På så vis kommer beslut och lagstiftning i varje enskild fråga att vara förankrat hos en majoritet av representanterna för det svenska folket.

Uppgörelsen mellan regeringen Löfven och Alliansen innebär dock att en minoritetsregering under de kommande två mandatperioderna inte behöver söka ett sådant majoritetsstöd.

Därigenom kan lagar drivas igenom, som i själva verket bara har stöd av en minoritet av folkets representanter. Så är inte det svenska parlamentariska systemet avsett att fungera.

Fredrik Johansson, gästbloggare i Svenska Dagbladet, kommenterar förtjänstfullt överenskommelsen i ett inlägg betitlat Jag kom. Jag såg. Jag avstod i huvudvoteringen.

Den politiska adeln

Det politiska hantverket i riksdagen sedan valet 2014 får väl betraktas som ett underhållande, men samtidigt lätt beklämmande, skådespel.

Alla krävde ansvar – men hela tiden av någon annan.

När något gick snett var den ansvarige – oftast statsminister Löfven – snabb att förlägga skulden för misslyckandet eller motgången annorstädes.

Mycket lite – i ärlighetens namn ingenting alls – tyder på att det är de bästa och mest briljanta ur svenska folket som mäter varandra skäppan full i riksdagen; för att i slutändan landa i en kohandel, där hela kon förefaller ha glidit ut på en riskabelt bräcklig is.

När anblicken blir alltför tröstlös, ligger det nära till hands att formulera frågan: “Finns det inga bättre att välja på?”.

Det trista svaret är nog, tyvärr – nej, det finns det inte. Inte numer.

Det aktiva politiska deltagandet hos svenska folket har minskat till närmast mikroskopiska nivåer.

Det är också så, att allt fler av våra politiker i hela sina yrkesverksamma liv har varit just politiker, alternativt verksamma inom organisationer som står politiken nära, och ingenting annat.

Därigenom har det i Sverige utvecklats vad som närmast kan betecknas som en politisk kast, vilken fjärmat sig från vanligt folks levnadsvillkor, behov och önskemål. Denna politiska adel ser i stället främst till sina egna villkor, behov och önskningar.

Ett av de tydligaste uttrycken för detta är driften att det senaste decenniet bygga upp Sveriges rykte som humanitär stormakt gentemot omvärlden. Denna strävan har än så länge inte kostat särskilt mycket för de som bor i Stockholms innerstad och vissa närförorter, vilket många politiker och mediamegafoner gör. Den har kostat desto mer på andra håll i landet.

Journalisten och författaren Anders Isaksson, tyvärr alltför tidigt bortgången, skrev 2002 en bok med titeln “Den politiska adeln”. Där skildrar han framväxten av den politiska kast som i allt högre grad har tagit makten över rikspolitiken i Sverige.

År 2006 kom en ny upplaga av verket. Ur pocketupplagan hämtas ett nyckelcitat från introduktionen (sid 14, första stycket, rad 6-9):

 … politikernas förvandling till yrkespolitiker [har] de facto förändrat de grundläggande förutsättningarna för representativiteten: vi väljer inte längre en av oss utan en av dem.

 

När man ser det lite grann så där från ovan

Medlemmarna av den politiska adeln framlever sina liv högt ovan molnen, där solen alltid skiner. Emellanåt spricker molntäcket upp. Då utbreder sig långt därnere ett för dem okänt land, som heter Sverige.

Från denna höjd av okunskap kan märkliga slutsatser dras.

Stormaktshumanitären Fredrik Flygare har från hybrisens övre altituder sett ett stort land där många invandrare kan få plats, om utrymmet nyttjas väl. Då han spred budskapet om denna uppenbarelse glömde han dock att komplettera bilden med några viktiga detaljer: mycket av detta utrymme är ödsligt och om vintern också företrädesvis mörkt och kallt.

Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig.

(Citatet ovan ger för övrigt en spännande inblick i en nutida svensk statsministers föreställningsvärld.

Det där rådet om att fler borde flyga oftare över svenska landsbygden är inte det lättaste för gemene man att följa. Att flyga kostar pengar och de allra flesta invånare i Sverige har inte tillgång till statens reskassa i den utsträckning, som till exempel en flygsugen statsminister kan tänkas ha.

Hur var det nu hon sa, den franska drottningen Marie-Antoinette, under de hungerkravaller som var en del av förspelet till Franska revolutionen: “Om folket inte har bröd, varför äter de inte bakelser?”.

Några år senare rullade hennes huvud från giljotinen på Place de la Concorde.)

Nu följer vad som på nysvenska kallas för “reality check”. Det vill säga, vi frågar oss i vilken grad f d statsminister Reinfeldts tunnluftshallucinationer överensstämmer med vad vi andra kallar verkligheten?

Inte så värst, av nyligen gjorda observationer att döma. För vad händer när de nyanlända asylsökarna från Mellanösterns kris- och krigshärdar ska spridas ut i detta vårt stora land, där det finns så gott om plats i “oändliga fält och skogar”?

Jo, på nyårsafton såg det ut så här, en bit utanför Östersund. En busslast med asylsökande vägrade helt sonika att kliva ur bussen, då den anlände till deras asylboende. Arrangemanget föll inte resenärerna på läppen.

Ibland har asylsökande en bild av vad som väntar i Sverige. När bilden inte överensstämmer med verkligheten blir det problem.

Som dom säger i eftervalsanalyserna (Moderaternas, till exempel), då väljarna har röstat fel: “Vi fick inte ut vårt budskap”.

Ska det vara så jäkla svårt att formulera en skarp analys i enkla ord?

Krönikören har varit i kontakt med Dr Dengroth, en av landets mest erfarna samhällsanalytiker, för en koncis kommentar till Decemberöverenskommelsen:

 

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök