skip to Main Content
Årskrönika. Nedslag I Media 2014

Årskrönika. Nedslag i media 2014

Vi har lagt ännu ett år bakom oss. Som vanligt, ett händelserikt sådant. Bland annat inom de områden Blåeld verkar, såsom arbetsmarknadspolitik, arbete mot utanförskap och integration.

Det gångna årets händelser har gett avtryck i media, i stort och smått. Nyhetsflödet har varit omfattande och svåröverskådligt, men vi på Blåeld Media har gjort vårt bästa för att var vecka kunna bjuda våra läsare på relevanta och intressanta bulletiner i vår omvärldsbevakning.

I denna årskrönika får läsekretsen ta del av sammanfattningar och fördjupande kommentarer inom några nyckelområden.

Vad händer med fas 3, efter höstens och den tidiga vinterns alla turer kring regeringsbildning, budgetförslag, hot om extraval och blocköverskridande överenskommelser?

Fler och fler arbetslösa räknas som svaga på arbetsmarknaden – hur ser det ut för dem och finns det något att hoppas på för framtiden?

Kan en reformerad arbetsmarknad bjuda nya möjligheter, eller är det snarare vägen till en fördjupad misär?

Finns det hopp om att en alternativ arbetsmarknad ska kunna växa fram i någon större omfattning, så att en större andel av de som ratas på den ordinarie arbetsmarknaden ändå ska kunna få en chans till egen försörjning genom arbete?

Vi dryftar frågorna, men kan tyvärr inte lova några svar. Förhoppningen är ändå att årskrönikan ska bjuda en stunds intressant läsning och vara till någon upplysning.

Läs gärna också Sommarkrönikan 2014 och vår krönika om Sysselsättningsgap, segregation och utanförskap från i höstas.

Båda krönikorna tar upp ämnen som är återkommande aktuella för den som antingen själv befinner sig i arbetsmarknadens utkanter, eller som jobbar med och för dessa människor.

Avvecklingen av fas 3

Under hösten fick vi vara med om en aldrig tidigare skådad händelseutveckling i den svenska riksdagen. Förloppet ledde fram till en oortodox utgångspunkt för regerandet av Sverige under 2015.

Den socialdemokratiskt anförda regeringen ska under första halvan av året styra med Alliansens budget. Det innebär att många planerade reformer får vänta eller påbörjas i mindre skala än som var tänkt.

Från halvårsskiftet får regeringen Löfven större frihet, i och med den vårbudget som läggs fram i april och som efter Decemberöverenskommelsen är garanterad att gå igenom i riksdagen.

Vad detta kommer att innebära för avvecklingen av fas 3 och införandet av de så kallade extratjänsterna, finns det i skrivande stund inga säkra besked om.

Det är rimligt att utgå ifrån att de åtgärder som regeringen annonserade i sin budgetproposition i höstas (den som fälldes av Alliansen och Sverigedemokraterna), ändå till slut kommer att genomföras.

När – ja, det återstår som sagt att se.

De faktaartiklar om avvecklingen av fas 3, När slut fas 3 del 1 respektive När slut fas3 del 2, som publicerats på Blåeld Medias nyhetssida bör fortfarande vara aktuella. Inklusive alla obesvarade frågor om vad avvecklingen kommer att innebära för de berörda.

Antalet svaga på arbetsmarknaden ökar

Att skriva årskrönikor om arbetslöshet och utanförskap ger en udda association till USA och Vietnamkriget. Nyhetsprogrammen i amerikansk TV räknade upp antalet döda soldater var kväll – “Every night at six, they showed the pictures and counted up the score”, som John Fogerty minns 1960-talet i sin sång I saw it on TV.

När det gäller årskrönikorna, är det antalet arbetslösa med en svag ställning på arbetsmarknaden som räknas upp. Den som följer med i rapporteringen kring den svenska långtidsarbetslösheten känner till kategorierna: funktionsnedsatta, äldre, de med låg utbildning samt utom-europeiska asylinvandrare.

I slutet av år 2012 talades det om c:a 200 000 människor totalt i dessa kategorier. För ett år sedan hade siffran stigit till nära en kvarts miljon och nu förutspås det inom kort röra sig om uppemot 300 000 svaga och oönskade arbetslösa.

Allt fler är långvarigt arbetslösa och utanförskapets tyngdpunkt har förskjutits; tidigare rörde det sig främst om sjukskrivna och förtidspensionerade, men i dag tillhör de flesta i utanförskap de arbetslösas skaror.

Det kan vara lätt att fördomsfullt tro att det är viljan att jobba eller söka jobb som brister hos många av de långtidsarbetslösa. Men aktuell forskning indikerar att det inte är viljan att söka jobb, eller vilken lön man är villig att jobba för, som är den avgörande faktorn för att kvalificera sig för ett arbete.

Det är, kanske inte helt oväntat, den arbetssökandes yrkesmässiga och sociala kompetens som är det enda som egentligen spelar någon roll för chansen att få ett jobb.

Vilket tyvärr innebär att de arbetslösa som i allt för hög grad saknar detta humankapital, går en mörk framtid till mötes på den svenska arbetsmarknaden.

Här har vi ett problemkomplex, som lär bli ett återkommande huvudbry för regeringen Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson under mandatperioden.

På gott och ont kommer insatserna för dessa c:a 300 000 svaga arbetslösa att definiera den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken under de närmaste åren. Vilka former denna politik kommer att få återstår att se.

En sak är säker – de omtalade extratjänsterna kommer inte att vara tillräckliga på långa vägar. Det kommer att krävas mer än så och det kommer att krävas bättre.

 

 

Reformerad arbetsmarknad

Sverige har vad som kallas ett sysselsättningsgap, dessutom ett kraftigt sådant. Sysselsättningsgap är enkelt uttryckt skillnaden i sysselsättning (i betydelsen arbete) mellan infödda svenskar och invandrare – främst då de asylinvandrare som kommit från Afrika och Mellanöstern de senaste decennierna.

Med tiden har detta kommit att utgöra ett allt större bekymmer, för de som oroar sig över samhällets utveckling. Det har dock än så länge förefallit svårt att hitta något effektivt sätt att åtgärda problemet.

De senaste åren har uttrycket reformerad arbetsmarknad hörts allt oftare.

Denna reformerade arbetsmarknad definieras ofta ytligt som en arbetsmarknad med lägre lägstalöner och ingångslöner (ökad lönespridning) och sämre arbetsvillkor än den nuvarande svenska har, samt därtill med en uppluckring av Lagen om Anställningsskydd (LAS).

På en sådan “reformerad arbetsmarknad” anser en del debattörer att lösningen på problemet med sysselsättningsgapet står att finna.

I vad mån detta stämmer är ännu oprövat. Nationalekonomen Andreas Bergh har skrivit om forskning som tyder på att ökad lönespridning skulle kunna bidra till att fler invandrare kommer i jobb, varigenom sysselsättningsgapet skulle krympa.

Tino Sanandaji, även han nationalekonom, menar att en uppluckring av LAS skulle ha en positiv effekt för de yngre på arbetsmarknaden, men på sin höjd ha marginella effekter vad gäller att förbättra asylinvandrares situation.

Beträffande de försämrade arbetsvillkorens eventuella betydelse är det svårt att säga något generellt. Vad som avses med “försämrade arbetsvillkor” brukar sällan preciseras – möjligen handlar det främst om en längtan efter att slippa “krångliga regelverk”.

En central fråga är hur låga lönerna måste bli, för att arbetsgivare ska börja anställa i dag olönsam arbetskraft i tillräcklig omfattning. För att sänka arbetslösheten, och sysselsättningsgapet, i någon meningsfull utsträckning kan det krävas mycket låga löner.

Men för att en sådan sänkning av lönenivåerna ska ge resultat behöver rimligtvis också försörjningsstödet, och troligen andra ersättningar från välfärdssystemen, försämras avsevärt. Annars kommer få att vara motiverade att arbeta till de riktigt låga löner det kan vara fråga om.

Här pratar vi om riskabla åtgärder, som kan vara början på en nedförsbacke med svåra negativa konsekvenser.

En aspekt som alltför sällan diskuteras, är vilka sociala och samhälleliga effekter en kraftigt reformerad arbetsmarknad, av det slag vi talar om här, skulle få i vårt relativt sett jämlika land.

Statsvetaren Peter Santesson skrev redan för några år sedan genomtänkt och nyanserat om detta problemkomplex, på sin blogg inslag.se. Det han skrev var inte uppmuntrande, för den som uppskattar ett land utan alltför påtaglig och påträngande fattigdom och social misär.

I ett annat inlägg skriver Santesson:

Det finns en lägsta levnadsstandard, en lägsta inkomstnivå som det är mycket oklokt att låta grupper sjunka under. Våra uppfattningar om vad som är en “rättvis” fördelningspolitik kan säkerligen skilja sig åt rejält, men om inte annat blir vardagslivet opraktiskt och tilliten sjunker om det pågår regelrätt förslumning i de mest oattraktiva förorterna.

Nå, en reformerad arbetsmarknad av det slag som efterlyses av vissa forskare och debattörer lär knappast bli aktuell med sittande regering. Den ideologiska profilen stämmer alltför illa.

Likväl finns det redan idag människor i Sverige, som försörjer sig på de villkor som en kraftigt reformerad arbetsmarknad skulle kunna innebära.

Det handlar om de rumänska tiggare som brett ut sig i landet. Detta tiggeri är ett smått tragiskt men ändå belysande exempel, på något som liknar en reformerad arbetsmarknad som ger invandrare försörjning.

Inkomsterna är låga, arbetsvillkoren taskiga, viss organisation förekommer men det vore fel att kalla det sönderreglerat. Några madrasser på trottoaren utgör ett billigt boende för hela familjen och de grövre naturbehoven kan uträttas på golvet till en urinoar.

Inte är det olagligt heller.

Om detta är framtiden för de svagaste på den svenska arbetsmarknaden – ja, då är den framtiden redan här.

Alternativ arbetsmarknad

I väntan på den reformerade arbetsmarknaden, kan det vara värt att kasta en blick på möjligheterna att skapa en alternativ arbetsmarknad, för främst den mycket stora gruppen svaga bland de arbetslösa.

En alternativ arbetsmarknad kan förslagsvis kännetecknas av att det med självklarhet visas förståelse för människors funktionsnedsättningar och att äldre får möjligheter att visa att kunskap och erfarenhet betyder mer än födelseår. Samt att invandrare utan fullvärdig konkurrenskraft vad gäller till exempel sociala nätverk och kunskaper i svenska, ändå kan få en ärlig chans att ge prov på vad de går för.

Det kan också handla om andra rekryteringsvägar och andra anställningsformer än de traditionella och att människor som har olika former av rehabiliteringsbehov kan ges möjligheter att i egen takt och med lagom arbetsbelastning komma tillbaka i arbetslivet.

Det har på sina håll blivit populärt att tala om socialt företagande som ett löfte inför framtiden, när det gäller att få de mindre konkurrenskraftiga arbetslösa i jobb.

Förespråkarna är ofta påfallande entusiastiska, kanske med viss rätt. Det kan dock vara värt att påminna om att verksamheten i de sociala företagen än så länge är liten till kvantiteten.

Det finns drygt 300 sociala företag i landet, vilka totalt sysselsätter runt 10 000 människor. Av dessa är inte fler än c:a 3 000 personer anställda, oftast med stöd av någon form av lönesubvention. Tillväxttakten har de senaste åren legat kring 10 procent om året.

Ställ det i relation enbart till antalet människor i fas 3 – i runda tal 35 000 personer – samt, i ett vidare perspektiv, till det totala antalet svaga på arbetsmarknaden, drygt en kvarts miljon människor och med en stadig tillströmning av fler.

Det finns i dagsläget endast 1 avlönad arbetsplats inom socialt företagande, per 100 individer i de svaga grupperna.

Det finns givetvis andra former för organisation, arbete och stöd som också kan hänföras till begreppet alternativ arbetsmarknad.

Verksamheter som försöker hjälpa människor starta företag eller få jobb; företag som tar arbetsgivaransvar för funktionsnedsatta medan de får chansen att prova sina vingar ute i arbetslivet; ja, till och med de gamla Plusjobben från 2006 har seriösa förespråkare.

Så finns förstås Samhall. Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag av regeringen att se till så att Samhall nyanställer 1 000 människor det kommande året – av de drygt 70 000 personer med funktionsnedsättning som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen.

Intentionerna är goda och idérika människor jobbar engagerat med att hitta vägar in på arbetsmarknaden, för fler ur de hopplösas och tilltufsades skaror.

Men bäckarna är små och alls inte tillräckligt många.

Det behövs alltså något mer. I väntan på att våra folkvalda politiker ska ta sitt ansvar och leverera praktiska och hållbara lösningar för de stora behoven, är samtliga läsare välkomna med förslag. Det kan bli början på något bra och alternativt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Te3SMv3di-Y

 

Exit 2014

Ett år ligger bakom oss – ett nytt framför oss.

Innebär det nya tider? Nja, knappast. Möjligen andra tider.

Gissningsvis kommer de som har det bra att få det lite bättre och de som har det svårt att få det lite sämre.

Klyftorna och polariseringen i det svenska samhället ökar. Så mycket verkar klart, för den som envetet försöker följa med i vad som händer och inte händer inom områden som arbetsmarknad, arbetslöshet, invandring och integration.

Ni som är optimister unnas nöjet att på egen hand skissa en framtid med utopiskt skimmer.

För er med en mörkare syn på framtiden, avslutas denna årskrönika med en glimt av apokalyptiska visioner.

I love the smell of napalm in the morning!

 

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök