skip to Main Content
Det Bidde Bara En Tummetott. Ofta Orealistiska Förväntningar På Arbetsmarknadspolitikens Program Och Projekt

Det bidde bara en tummetott. Ofta orealistiska förväntningar på arbetsmarknadspolitikens program och projekt

Många arbetsmarknadspolitiska program och projekt upplevs i efterhand som besvikelser. Inte minst sådana, vars syfte varit att få människor från svaga grupper av arbetslösa i arbete. Kan debaclet inte sopas under mattan, blir de ansvariga tvungna att utvärdera insatserna och försöka ge en förklaring till misslyckandet.

En central fråga under utvärderingarna bör vara, om förväntningarna på program och projekt varit realistiska. Förstod inblandade aktörer och beslutsfattare svårigheterna? Tog de vederbörliga hänsyn till dessa svårigheter, då ambitionsnivån lades fast?

Inte sällan är svaret på dessa frågor nej.

Alliansregeringens arbetslinje lämnade Sverige med en högre andel arbetslösa än innan den sjösattes. Projektet K2 i Södertälje, som skulle hjälpa synnerligen svårplacerade arbetslösa till jobb, kom att kosta nära en miljon kronor per tidsbegränsad och subventionerad anställning.

I båda fallen var förväntningarna på vad som kunde och skulle åstadkommas, så här i efterhand uppenbart orealistiska.

Arbetsmarknadspolitik i stort och smått

Det går att urskilja två olika spår inom arbetsmarknadspolitiken. Det ena är det som oftast synliggörs och debatteras i riksmedierna: åtgärder eller åtgärdspaket som är riksomfattande, storskaliga och generella – i huvudsak lika typ av insats och villkor för alla berörda, oavsett förutsättningar och de egentliga behoven. Riksdagen fattar beslut, lagar stiftas, politikens huvudspår rivs upp på ett ställe och byggs ut på ett annat.

Det andra spåret trafikeras mer i skymundan: lokalt, småskaligt och ofta med försök till individanpassning. Många gånger är det organisationer inom civilsamhället som tillsammans med kommuner drar igång satsningarna, vanligtvis med det lokala näringslivet involverat.

Flera av de senaste decenniernas huvudspår inom arbetsmarknadspolitiken är välbekanta.

Där återfinns 90-talets arbetslivsutveckling för att kvalificera till en ny a-kasseperiod, millennieskiftets aktivitetsgaranti för långtidsarbetslöshetens restposter, plusjobben från mitten av 00-talet, Alliansens uppsamlingsheat jobb- och utvecklingsgarantin, inklusive det famösa fas 3, och de senaste årens etableringsreform för nyanlända invandrare.

Samt förstås de ständigt återkommande utbildningarna, med blandade resultat beroende på konjunkturläge, bransch och de arbetslösas förutsättningar att först klara utbildningen och därefter charma en arbetsgivare.

En fördel för staten med denna typ av åtgärder är att de oftast – med undantag för plusjobben och vissa utbildningar – är relativt resurssnåla. De kostar inte så mycket per individ i programmen.

Å andra sidan är åtgärderna för det mesta inte särskilt effektiva. I praktiken innebär många av dem inte mycket mer än förvaring och tämligen meningslös sysselsättning. Efteråt lämnas den arbetslöse lika tomhänt på arbetsmarknaden och utsatt i samhället som förut.

Dagens Nyheter gjorde i början av år 2013 en genomgång av Alliansens satsningar så långt och presenterade forsknings- och utvärderingsresultat. Det var inga stora framgångar som rapporterades.

Jobbskatteavdragen, liksom RUT-avdraget, bedömdes ha haft positiva effekter på sysselsättningen. Jobbskatteavdraget gynnar dock de som har arbete, inte de arbetslösa. Framförallt inte de som har små utsikter att få tag på ett jobb. RUT-avdraget är snarare att betrakta som en näringspolitisk åtgärd, än en arbetsmarknadspolitisk.

Nystartsjobben, en subventionerad anställningsform, hade gett hyfsade resultat. Arbetslivsforskare menade dock, att bortåt två tredjedelar av dem som fick nystartsjobb skulle ha fått arbete ändå, så effekten får väl rimligtvis anses begränsad. I övrigt var det i det stora hela tummen ned.

I skrivande stund, mer än ett och ett halvt år efter det att Dagens Nyheter publicerade denna genomgång, kan konstateras att mönstret höll i sig för regeringen Reinfeldt, mandatperioden ut.

Alliansen gick till val 2006 med den uttalade målsättningen att bryta utanförskapet i samhället och att sänka arbetslösheten, som då låg kring 6 procent. Med facit i hand visar det sig att ribban lades för högt.

Utanförskap är en företeelse som är svår både att definiera och att precisera. Därigenom blir nivån på utanförskapet också svår att mäta, men antalet så kallade utanförskapsområden ökade i vart fall kraftigt under alliansregeringens åtta år vid makten.

Fredrik Reinfeldt kallade 2006 års nivå på arbetslösheten (6 procent) för “massarbetslöshet”. Då han flydde ringen efter att ha förlorat valet 2014 på teknisk knock-out, hade arbetslösheten stigit till 8 procent.

Trots att Alliansen vidtog ett flertal åtgärder, som ledde i syftets riktning och i viss mån gav utdelning, uppnåddes inte de eftersträvade resultaten.

Det visade sig vid slutet av banan, att förväntningarna varit orealistiska.

 

De lokala och småskaliga satsningarna vet gemene man mindre om. De försiggår i tysthet, omnämns stundom i lokal- eller regionalpressen. De är som regel bättre individanpassade än de storskaliga satsningarna från statens sida och därmed också mer resurskrävande per arbetslös som involveras.

Förhoppningen och förväntan är, att sådana satsningar ska vara effektivare än de mer generella, vilket då skulle motivera den större resursåtgången per individ. Men så enkelt är det inte alltid, i vart fall inte om målet är att få de minst efterfrågade i arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Projektet K2 i Södertälje startades 2012, därför att kommunen ansåg att Arbetsförmedlingen var alltför dålig på att få människor i arbete. Ännu senhösten 2013 var förhoppningarna om ett gott resultat stora. Mindre än ett halvår senare, i mars 2014, var dock tongångarna annorlunda. Stora resurser hade satsats, mycket arbete lagts ned, men summeringen av resultatet gav en dyster bild.

Av totalt 700 projektdeltagare hade inte mer än 75 stycken fått ett jobb, de allra flesta en tidsbegränsad anställning med hjälp av lönesubventioner. Bara 11 av dem hade fått fasta anställningar, där arbetsgivaren betalar hela lönen utan subventioner från någon myndighet.

Projektbudgeten var drygt 72 miljoner kronor. Den totala resursinsatsen i förhållande till antalet människor som kom i arbete, var alltså nära en miljon kronor per person. Och, som sagt, bara en handfull av dessa anställningar var fasta arbeten.

Hur kommer det sig att resultatet blev så magert, trots de imponerande resurser som satsades?

Det korta och enkla svaret: därför att uppgiften är svår. Mycket svårare än många föreställer sig och, vad gäller framförallt politiker och opinionsbildare, vill erkänna.

För ett mera utförligt svar, bjuder en artikel i Länstidningen Södertälje matnyttiga upplysningar.

Där framgår att många deltagare i projektet stod mycket långt från arbetsmarknaden. Hälften bedömdes inte ens vara matchningsbara mot något tillgängligt arbete. Den stora stötestenen för många var bristande kunskaper i svenska. Vissa hade också konkreta svårigheter att orientera i det svenska samhället. En sådan sak som att känna till hur man åker kollektivt från Södertälje till Stockholm, framhölls som ett hinder för en del av projektdeltagarna.

En kompletterande ledarkrönika i Länstidningen hävdar, att projektet K2 och andra liknande projekt regelmässigt sätter upp orealistiska mål för verksamheten.

Ett mycket stort antal människor i arbetsför ålder, i nuläget c:a en kvarts miljon individer, är inte alls eftertraktade på den svenska arbetsmarknaden. De kommer huvudsakligen ur grupperna lågutbildade, utomeuropeiskt födda, funktionsnedsatta samt äldre än 55 år.

I Södertälje hör 80 procent av de arbetslösa till en eller flera av dessa svaga grupper, skriver Länstidningen. I hela Sverige rör det sig om 60 till 70 procent.

De stora flertalet av dessa personer har blivit ratade av arbetsgivare under en lång tid, för det mesta av goda skäl. I den mån de över huvudtaget sökt jobb. De har i de flesta fall också fått en njugg tilldelning av arbetsmarknadspolitikens resurser.

Symbolpolitiska insatser är inte med självklarhet vad utanförskapets ärrade veteraner i första hand behöver.

Vill seriösa aktörer försöka få människor ur dessa skaror i arbete, är det knappast så enkelt som att säga Projekt! och kasta in ett antal miljoner kronor i smeten, för att sedan röra om. Det krävs mer än så, under en lång tid.

Länstidningens slutsats blir denna:

Svårigheterna att rusta dessa människor för en anställning får inte underskattas.

Samhället måste arbeta långsiktigt och målmedvetet. Att minska gruppen utsatta kräver ansträngningar och uthållighet. Och det gäller att förstå svårigheterna.

But it’s so hard, it’s really hard …

Foto: Veronica Aguilar (CC)

 

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök