skip to Main Content
Sverige 2014: Sysselsättningsgap, Segregation Och Utanförskap

Sverige 2014: Sysselsättningsgap, segregation och utanförskap

Få länder inom OECD har ett större sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda än Sverige. Enligt Statistiska Centralbyrån låg sysselsättningsgraden 2013 på drygt 66 procent för utrikes födda, medan inrikes födda hade en sysselsättningsgrad på drygt 83 procent.

Nationalekonomen och forskaren Andreas Bergh har studerat tänkbara orsaker till detta sysselsättningsgap. Därefter har han jämfört troliga orsaker till problemet med de olika politiska partiernas förslag om hur saken ska åtgärdas.

Han kommer fram till den nedslående slutsatsen, att politikernas förslag till lösningar tyvärr inte matchar de sannolika orsakerna till situationen.

Favoritförslagen hos de politiska partierna är dels att motverka främlingsfientlighet och diskriminering på arbetsmarknaden, dels att försöka höja utbildningsnivån hos den invandrade delen av befolkningen. Men det kan jämföras med att försöka slå in öppna dörrar, det vill säga att det är både onödigt och meningslöst.

Det förhåller sig nämligen så, att främlingsfientligheten i Sverige är näst lägst i OECD och integrationspolitiken i Sverige är bäst, enligt internationella jämförelser. Till det kan läggas att andelen högutbildade bland utlandsfödda i Sverige ligger på OECD-genomsnittet.

Nå, frågar sig nu vän av ordning, var brister det då?

Jo, svarar Bergh, de två variabler som troligen bäst förklarar sysselsättningsgapet är dels andelen asylsökande per capita, där Sverige ligger högst i Europa, dels den hoppressade lönestrukturen och de omfattande kollektivavtalen i Sverige.

De lägsta lönerna är för höga, liksom kraven på acceptabla arbetsförhållanden. Därigenom blir inte den okvalificerade arbetskraften, som de senaste decenniernas asylsökande i hög utsträckning får räknas till, tillräckligt lönsam att anställa.

Någon betydande minskning av antalet asylsökande är knappast att vänta under överskådlig tid. Den nuvarande trenden går tvärtom mot en ökande tillströmning. Och att försöka försämra löne- och arbetsvillkor för redan befintliga svaga grupper, i den uttalade avsikten att få utpekade etniska minoriteter i arbete, tror inte statsvetaren Peter Santesson att något politiskt parti skulle våga föreslå.

Så ser receptet för politiskt frammanade etniska motsättningar ut, menar Santesson. Det är svårt att säga emot honom.

Så sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda lär bestå, inte minst vad gäller nyanlända invandrare från Afrika och Mellanöstern. Detta är problematiskt på flera sätt, framför allt förstås ekonomiskt och socialt.

Ett särskilt bekymmer är, att sysselsättningsgapet går hand i hand med segregationen och utanförskapet.

Nationalekonomen och forskaren Tino Sanandaji har uppdaterat Utanförskapets karta, på uppdrag av tankesmedjan Den Nya Välfärden.

Sanandaji har använt sig av samma beräkningsmetoder som tillämpades för att ta fram de tidigare versionerna av detta bedrövelsens dokument. Han kommer fram till att antalet så kallade utanförskapsområden i Sverige ökat – från 156 stycken då Alliansregeringen tillträdde, till 186 stycken efter två mandatperioder under borgerligt styre.

Inget bra facit för en regering, som gick till val med en uttalad ambition att bryta utanförskapet i Sverige.

Att utvecklingen går åt fel håll är en börda för hela landet. Mångmiljonbelopp pumpas gång på gång in i ofta meningslösa och misslyckade projekt för att försöka lyfta olika områden i det ena eller andra avseendet.

Det kan gälla försök att förbättra skolresultat, att skapa arbetstillfällen åt ungdomar, bygga eller utrusta lokaler för mer eller mindre samhällsnyttiga ändamål, förbättra infrastruktur, utveckla det lokala näringslivet – listan över sådana kostsamma projekt kan göras lång, mycket lång.

Oavsett kostnaderna för landet som helhet – värst är det förstås för de alldeles vanliga människor, som sitter fast i dessa områden.

Många av dem är invandrade det senaste decenniet; en del av dem har kanske aldrig sett någon annan del av Sverige än det område de bor i.

Detaljerade skräckskildringar från vardagslivet i utanförskapsområden dyker upp då och då, även i etablerad media.

En undersökning som utbildningsföretaget Eductus lät utföra 2013, bland drygt 1 100 personer som läste svenska för invandrare, visade att mer än en tredjedel av dem aldrig talade svenska utanför klassrummet. En tredjedel av dem umgicks inte med svenskspråkiga och en av tio var inte intresserade av att lära känna fler svenskar.

Så ser vägen till segregation ut.

Det förefaller ändå finnas en medvetenhet i landet om vart vägen bär. Sveriges Television lät företaget SIFO genomföra en opinionsundersökning i slutet av mars månad. Enligt den undersökningen är de tre viktigaste frågorna för svenskar vad gäller invandring dessa: Integration, arbete och lära sig svenska.

Så folket önskar sig en sak; utvecklingen går dock åt ett annat håll.

Hur skall detta sluta?

Det här svaret ger nationalekonomen Magnus Henrekson, verkställande direktör för Institutet för Näringslivsforskning, om den troliga utvecklingen de kommande två decennierna:

– Mitt grundtips är tyvärr att utanförskapet kommer att bestå i åtminstone nuvarande omfattning och ses som något normalt. Vi kommer helt enkelt att vänja oss vid det. Var och en får lära sig hantera dess praktiska konsekvenser efter bästa förmåga.

 

Jörn Bäckström

Redaktör för Blåeld Medias omvärldsbevakning. Universitetsexamen i systemvetenskap. Akademiska studier i psykologi och filosofi, företagsekonomi och IT-management. Yrkeserfarenhet från arkiv, bibliotek och museum. Frilansat för Svenska Dagbladet och Lidingö Tidning. Överlevare och ögonvittne.

Back To Top
×Close search
Sök