skip to Main Content
Min Dramatiska Entré På Arbetsförmedlingen

Min dramatiska entré på Arbetsförmedlingen

Att vara arbetslös i dagens Sverige är inte det lättaste. Inte nog med att man måste lära sig en hel del nya begrepp och ord och tidsgränser och regler, de ändras dessutom hela tiden.

Min första kontakt med arbetsförmedlingen var dramatisk. Jag gick till mitt lokala arbetsförmedlingskontor för att anmäla mig som arbetssökande, fick en kölapp av en ”människosorterare” som tog emot i foajén och avgjorde om jag var värdig en kölapp eller inte. Tydligen var jag värd en kölapp och fick en, sedan skulle jag på personalens uppmaning ”registrera en profil” på deras hemsida vid något som såg ut som ett gammaldags arkadspel, minus all bling-bling i form av häftig målning, men som var deras version av en datorterminal för deras ”kunder”. Tangentbordet var integrerat med själva ”möbeln” och hade väldigt robusta knappar, ungefär som att de var rädda att man skulle slå sönder det. Musen var i form av en gigantisk styrkula i ljusblått som levde sitt eget liv visade det sig när jag började använda den.

Jag hade dock varit förutseende och redan ”lagt in en profil” på deras hemsida hemifrån min egen dator, så jag kunde koncentrera mig på att se lagom uttråkad ut i väntan på att få prata med en handläggare.

När jag satt där kom det fram en reporter från norsk TV med en kameraman i släptåg och undrade om de kunde intervjua mig.

-Visst, sa jag, jag har ändå inget vettigt för mig.

Kameramannen började förbereda sig genom att langa upp kameran på axeln och reportern började fråga mig om min situation och om arbetslöshet i allmänhet.

Just när jag är invecklad i ett väl genomtänkt svar på en av reporterns frågor ropar en arbetsförmedlare upp mitt nummer och jag hör inte det första gången hon ropar, så hon ropar igen och då hör jag det och eftersom jag var där för första gången trodde jag att det var viktigt att prata med en arbetsförmedlare, så jag blev lite stressad och avbröt mig mitt i mitt långa svar och rusade iväg över golvet mot en liten tunn kvinna som var ”min” arbetsförmedlare. Hon såg väldigt förskräckt ut och ryggade tillbaka när jag närmade mig och jag minns att jag tänkte ungefär ”Va, ser jag så motbjudande ut, har jag glömt att duscha i morse eller nåt?”, men det hade jag ju inte, det som skrämde henne var hela ”gänget” som kom rusande över golvet, först jag med en stirrig blick och efter mig följde en norsk reporter med mikrofonen i högsta hugg och kameramannen försökte hänga med och få med allt på bild. Den stackars arbetsförmedlaren trodde väl att hon hade hamnat i hetluften i något som Janne Josefsson låg bakom och ville absolut inte vara med på bild. Reportern frågade henne om hon ville vara med men hon skakade tyst på huvudet och såg väldigt skrämd ut.

Så den första frågan jag fick av en anställd på arbetsförmedlingen den första dagen av min arbetslöshet var:

 ”-Herregud, vad var det där?”

Efter att jag förklarat situationen för henne blev hon märkbart lugnad och vi kunde ta itu med mitt verkliga ärende.

Hon förklarade för mig att jag skulle bli tilldelad en handläggare på kontoret som skulle vara ”min” handläggare men att jag inte skulle få träffa denne någon, varken idag eller i framtiden. Denne handläggare kunde lika gärna ha varit en virtuell person. Istället skulle jag få träffa den handläggare som vid varje besök just då var ”ledig” och beredd att ta emot just mig. Detta system verkade för mig en aning konstruerat och overkligt. I mina tidigare jobberfarenheter har just det personliga mötet varit ett väsentligt inslag som oftast lett till en bra och långvarig relation till gagn för båda parter.

Men så jobbar inte Arbetsförmedlingen.

Så vid varje besök på Arbetsförmedlingens lokala kontor var jag från och med nu hänvisad till en ny ”exekutiv handläggare” som just då råkade vara tillgänglig och inte ”min” handläggare som jag än idag, tre år senare, inte har träffat. Detta innebar att varje besök inleddes med att jag i flera minuter fick förklara vad jag hade varit med om hittills vid mina tidigare besök istället för att på en gång ta itu med just den aktuella frågeställning jag kommit dit för att få rätsida på. Inte särskilt effektivt i mina ögon.

Ett besked som jag fick ganska omgående var att jag under det första året av arbetslöshet inte kunde räkna med att få någon som helst arbetsmarknadsutbildning som skulle kunna matcha mig bättre i förhållande till de lediga jobb som fanns. När jag ifrågasatte denna ordning talade jag för döva öron.

Jag fick även reda på att något ”starta-eget-bidrag” kunde jag alls inte få, kanske när det återstod sex månader av mitt första år som arbetslös, men det var mycket svårt att få och inget som arbetsförmedlaren rekommenderade, trots att jag tidigare varit just småföretagare.

Jag sökte en mängd olika jobb inom det område jag var intresserad av och var tvungen att rapportera in vilka jobb jag sökt och när, annars skulle jag ha kunnat bli av med min a-kasse-ersättning.

När jag kom tillbaka efter sex månader och ville söka starta-eget-bidrag för att starta ett litet företag, ja då hade reglerna för detta bidrag ändrats så att det bara gick att få efter att man först varit arbetslös i ett år, någon utbildning var fortfarande inte att tänka på, de reglerna var inte ändrade.

Efter ett års arbetslöshet blev jag ”erbjuden” att delta i JOB (eller ”jobb- och utvecklingsgarantin” som det heter på det nya fina svenska Byråkratspråket). Jag frågade såklart vad som skulle hända om jag tackade nej och svaret blev att jag då skulle bli av med all ersättning i form av ”aktivitetsstöd” (jag skulle alltså förlora min enda möjlighet till försörjning). Vilket ”erbjudande”!

Jag valde att tacka ja (vilken överraskning det måste ha varit för min dåvarande handläggare) och det innebar att jag var tvungen att delta i något som kallades för ”jobbklubb”, en ”kurs” där jag fick träffa andra som varit arbetslösa i ett år och ”utbyta erfarenheter” med mera. Detta är dock en annan historia som kommer att dyka upp här längre fram i tiden.

Johannes Hacker, arbetslös (eller jobbsökande, arbetssökande, ”i en mellanperiod mellan olika anställningar” eller vad det kallas numera)

Bildkälla: Arbetsförmedlingen. Foto: Camilla Veide

Johannes Hacker

Gammal trött gubbe i keps som arbetar socialt i ett socialt företag. Demokrati kräver arbete och arbete för alla ger en demokratisk framtid.

Back To Top
×Close search
Sök