skip to Main Content
Åtta Av Tio I Sysselsättningsfasen Inte Anställningsbara

Åtta av tio i sysselsättningsfasen inte anställningsbara

Intervju med Lasse Reuterberg.

Åtta av tio i sysselsättningsfasen är inte anställningsbara! Så säger Lasse Reuterberg, verksamhetschef på Blåeld i Farsta utanför Stockholm. I tre år har han jobbat med långtidsarbetslösa, först i Fas 3, nu i sysselsättningsfasen. Som anordnare träffar han deltagare varje dag och oroas över hälsotillståndet hos långtidsarbetslösa. Nu publicerar Blåeld en rapport baserad på en kartläggning av deltagare i sysselsättningsfasen.

– Det ringer handläggare från AF som vill skicka en deltagare till oss på Blåeld och frågar: Leder det till jobb då? De borde fråga: Leder det till en friskare människa?

– Vi har ju ingen aning på förhand i vilket skick den här personen är. Och det råder sekretess kring personens eventuella sjukdomshistoria. Det enda vi kan svara AF är: hur långt är ett snöre?

– Vi måste jobba med den här personen för att kunna avgöra om han eller hon överhuvud taget orkar med och kan sköta en anställning. Vi träffar personen varje dag och vet mycket mer om honom eller henne än vad till exempel AF eller Försäkringskassan gör.

– Myndigheterna underskattar anordnarens humanitära roll. För många är vi den trygga axeln att luta sig emot. Många deltagare saknar familj och vänner. Vi anordnare kan vara deras enda sociala kontakt med samhället. Vi lyssnar och stöder. Vi hjälper till med myndighetskontakter, för de har ingen annan att fråga om hjälp. Behoven av rehabilitering och motiverande insatser på det mänskliga planet är betydande.

Lasse Reuterberg har skruvat ner förväntningarna på långtidsarbetslösa när det gäller jobb.

Fler än han trodde har allvarliga hälsoproblem. Fler än han trodde står så långt från arbetsmarknadens krav att de, enligt hans bedömning, ”har mycket långt kvar att gå”. Det ställer andra krav på anordnaren än vad som brukar framhållas.

– Att få rutiner, att passa tider och så vidare är rehabåtgärder. Men kravet idag från myndigheterna är 40 timmars arbetsvecka. Min bedömning är att få deltagare klarar detta. Samtidigt ska nya kontroller och handlingsplaner sätta ännu mer press på deltagarna. Hopplösheten och rädslan ökar. Det är kontraproduktivt!

– Jag ställer upp på jobb och utvecklingsgarantin. Men allmänstatusen bland deltagarna är så varierande. Man pratar om 35 000 människor som om de hade samma hälsoläge. Det är därför jag stör mig på den politiska diskussionen som pratar om att alla ska få utbildning och jobb. Med allt vad det innebär. Det är inte sant.

– Vilken som helst kan bli anordnare. Vilken som helst anordnare kan få deltagare. Men generellt tror jag inte att anordnare är beredda på vilka människor som kommer. Att anordnare har den kompetens som krävs. Hur många bra anordnare finns det? Jag har knappt träffat några. Jag önskar att AF kunde anordna en anordnarkonferens, där man kunde lyfta fram lyckade exempel och diskutera målsättning.

– Men vet AF själva vilket uppdrag de har? Det finns mycket internt missnöje på AF. Relationen mellan handläggare och anordnare är helt upp till personkemin. Gillar en handläggare en anordnare så är allt frid och fröjd. Om däremot personkemin inte stämmer, då skickar inte handläggaren några deltagare till just den anordnaren. Och det finns inget entydigt regelverk om vilka regler och bestämmelser som gäller mellan AF och anordnare.

– AF känner inte sina deltagare. Och AF känner inte anordnarna heller. Men om så vore, kunde man genomföra en bättre matchning. Vilken deltagare passar hos vilken anordnare? Man kunde ha anordnare som bäst passar deltagare med särskilda behov, och andra anordnare som jobbade med deltagare som står närmare arbetsmarknaden.

– Jag delar den politiska intentionen – verksamheten hos anordnaren ska leda till jobb. Men då borde anordnarplatser upphandlas efter en kravspecifikation.

– Vi saknar regelverk. Jag hävdar med en dåres envishet att upphandling av anordnare ska ske mot kravspecifikation. Där det finns möjlighet att mäta resultatet av upphandlingen.

Lasse Reuterberg hoppas på framtiden. En bra sysselsättningsplats kunde göras om till ett arbete.

Deltagaren kanske inte producerar så mycket, men växa i sig själv. Istället för att vara i åtgärd har man en anställning, finansierad av skattepengar, precis som sjukvården.

 – Man kunde göra om anordnarbidraget. I praktiken blir skillnaden inte så stor, men känslomässigt är skillnaden enorm. Istället för aktivitetsstöd kan man få arbete på till exempel Blåeld, så får du betalt för det arbete du utför.

Läs Lasse Reuterbergs rapport Leder det till jobb då?

Back To Top
×Close search
Sök